My 1D Experience
(jag struntar fullständigt i om det ser töntigt ut, jag trodde aldrig att jag skulle få använda en sådan rubrik, ever, så deal with it)

Innan jag börjar vill jag be om ursäkt. Ursäkt för att det här kanske inte blir den mest sammanhängande texten. Och nu har vi det ur vägen.

Jag kan fortfarande inte fatta det.

Så i måndags mötte jag och min syster upp de andra vinnarna och en tjej från Sony utanför Café Opera. Sedan gick därifrån till hotellet där killarna befann sig. Vi fick sitta och vänta en bra stund, tillsammans med en mängd olika reportrar från diverse ställen. Sen tillslut kom en tjej och sa att det var dags att gå upp. Det var när vi gick i trappan som mitt hjärta började dunka. Fram tills dess hade jag nog inte riktigt förstått vad som skulle ske, jag kunde liksom inte föreställa mig det. En våning upp fick vi sedan stå och vänta i trappuppgången. Framför oss var en öppen dörr och på en andra sidan stod en mängd människor. Någon kille kom ut och frågade om vi var nervösa och berättade att killarna hade kastat snöbollar på de som stod nedanför tidigare. Ett nervöst och ansträngt skratt lämnade mina mun. Helt plötsligt, det här går nästan inte att beskriva med ord, men ni vet när man har sett en person miljontals gånger på bild och i videos men aldrig i verkligheten? Om man sedan får syn på den människan, på riktigt, så är det som om hjärnan exploderar. Så var det när Zayn dök upp i rummet framför oss och vinkade. Jag trodde inte mina ögon. Det kändes så absurt allting. Det är inte meningen att han ska finnas på riktigt. Inte i min värld i alla fall. Strax efter honom dök Harry Fucking Styles upp och min haka föll ner i golvet. De andra killarna syntes också till och vinkade till oss, och medans de andra vinnarna vinkade tillbaka och sa hej, stod jag där och gapade som ett fån.

När det sedan var dags för att träffa dem bankade mitt hjärta som aldrig förr. Vi fick gå in i rummet och ställa oss i ett "led". Innan killarna kom ut, kom folk från MTV med en bigass filmkamera upp i våra ansikten och ställde frågor. Min hjärna, hela min kropp också för den delen, hade fullt upp med att försöka smälta det som hände, så jag la inte någon större vikt vid det jag sa. Det skulle inte förvåna mig om jag gjorde bort mig totalt. Sen kom killarna äntligen in i rummet. Det som hände därnäst var lite som i en dimma. Vi fick, två och två, gå fram och krama dem alla, och sen ta kort med dem. Åh gud vad jag önskar att jag kommer ihåg kramarna, men det är knappt att jag gör det. Det enda jag kommer ihåg är att de alla var mycket längre än jag hade föreställt mig(kan ha något att göra med att jag är superkort) och att de alla luktade vansinnigt gott. Harry hade på sin en kavaj av något stickigt material, och jag kan nästan fortfarande känna tyget mot mina händer. När det sedan var dags för bilden skyndade jag mig att trycka mig in mellan Harry och Louis, och så stod jag där och darrade som ett asplöv. Världens lyckligaste asplöv. Efter några snabba kort fick man en varsin sak signad, men det hela var tvunget att ske jäkligt snabbt, killarna hade bråttom vilket var förståeligt. De är ju faktiskt One Direction. Med skakiga händer räckte jag fram min bok till var och en av killarna som skrev sin signatur som om de hade gjort de hela livet. När jag kom fram till Liam frågade han hur jag mådde och av någon anledning bestämde jag mig för att vara helt ärlig. "I’m good, a bit nervous though." Han gav mig ett leende och boken innan han svarade. "Don’t be, we don’t bite." Som den coola människan jag är gav jag ifrån mig ett fnitter som inte kan ha låtit något annat än hemskt. Innan jag visste ordet av det så var killarna borta. Jag såg Harry försvinna ut genom en dörr och vinka hejdå innan den stängdes bakom honom. Jag vinkade med uppspärrade ögon och bultande hjärta. Och så var det över. Jag kunde inte greppa det. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hände. Killarna, som jag har avgudat i nästan ett helt år nu, som jag varit övertygad om att jag aldrig skulle få uppleva irl, hade befunnit sig framför mig. Jag hade rört och pratat med dem. Jag tror inte att det finns någon, någonstans som kommer att förstå hur stort det här är. Inte ens jag kan förstå det själv. One Direction betyder mer för mig än vad som borde vara tillåtet. De har gjort så mycket för mig, bara genom att finnas till. Jag befinner mig fortfarande i någon slags euforisk fantasivärld. Jag kan inte sluta le. Måndagen den 13 februari 2012 var den bästa dagen i mitt liv. Tack Dayviews, för att ni gav mig den här möjligheten. Tack som fan.

Ni kan ju gissa vem som för en gångs skull inte var sjukt deprimerade på alla hjärtans dag för att hon spenderade den ensam. Det gjorde ju inget liksom, för jag gled fortfarande omkring på små lyckliga rosa moln. Det gör jag fortfarande.

Annons

The photo has no tags

Camera Canon EOS 1100D

Focal length 18 mm

Aperture f/4.0

Shutter 1/60 s

ISO 800

Date

Konjii Thu 16 Feb 2012 19:57

åh gud vad avis jag blev D: men kul för dej!! :D *känner sig som en random människa* ^^

1 comments on this photo

February 2012