Friday 18 April 2008 photo 12/13
|
Sen vet jag inte vad som hände. Eller jo. Det vet jag.
För jag hade pratat om honom i skolan.
Och när jag väl kom hem så brast det till slut.
Allt bara kom och jag kunde inte hindra dem.
De ville inte sluta rinna.
Och det gjorde ont. Så förbannat jävla skit ont för jag saknar honom så enormt ibland att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och jag ville inte sova ensam, men det fanns bara en enda person i hela världen som jag ville sova med, det fanns bara en enda person i hela världen som kunde ta bort alla tårar och allt det onda.
Den personen hatar mig över allt annat i hela världen.
Jag hade panik där ett tag.
Jag vet att man får lov att vara ledsen.
Men så himla ledsen?
Efter det han gjort?
Men jag skiter i vad han gjort.
Jag kan inte hata någon som jag älskat över allt annat.
Jag kan inte hata någon som betydde så himla mycket. Som var allt.
Efter samtal på msn, ett blogginlägg som inte är av denna värld. Ett blogginlägg fylld av en massa känslor som inte borde finnas där. Och ett panikmejl till kuratorn som är extremt förvirrande. Och ett samtal. Ett telefonsamtal. Där rösten först sa med ett leende på läpparna; En stor fet kram? Varför då?
Och kvällen var hemskt. Riktigt hemsk. Men det där telefonsamtalet hjälpte. För han brydde sig ju! Faktiskt. Och han förstod. Han förstod att jag den enda jag ville sova med, kunde jag inte sova med. Men det som betydde mest. Det som betydde allra allra mest var att han faktiskt lyssnade. Och även om det är sjukt att tänka tankarna jag tänkte och känna känslorna jag kände, så sa han ingenting om det alls. Han sa att det inte alls var stört.
Och ibland. Ibland tycker jag om honom.
Det som allt att brista - Regina Spector, Samson <3
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/unforgettable/195590489/