November
Sunday 25 September 2011 photo 1/2
|
Tänkte att ni folk kunde få ta del av novellen jag skrev förra veckan!
Klockan är 12 och jag är påväg ner mot tågstation och den bitande kylan kryper sig sakta närmare, det ända jag hör är ljudet av en uggla som sitter helt stilla på stacketet jag precis passerar. Det är kusligt lugnt och jag är helt ensam. Jag känner hur något kommer närmare men när jag vänder mig om är ingen där. Den där äckliga känslan av att vara förföljd växer sig allt starkare och jag börjar små-springa i lite panik. Helt plötsligt springer en svart-katt rakt ut framför mig och jag gapar till, längre bort ser jag 2 människor som skrattar åt mig och jag känner mig lite dum. Jag fortsätter gå och är snart framme men känslan finns fortfarande kvar, jag vänder mig om ytterligare en gång och helt plötsligt ligger jag på marken helt hjälplös och knappt medvetende. Jag känner att jag släppas iväg precis innan jag tuppar av.
Jag vaknar sedan upp dagen efter hos min polare Patrik och kommer inte ihåg något av gårdagen. Hur kom jag hem? Vad hände? Varför är jag här? Det finns inget svar, jag är helt ensam och jag hittar en lapp där det står: "Är ute och går, kommer vartefter". Jag kan inte vänta utan går ut och letar efter en förklaring. Jag ringer Patrik men kommer till röstbrevlådan. Jag går vidare men fattar ingenting, jag är helt förtvivlad....
Längre bort ser jag Patrik, jag springer mot honom och han kollar åt mitt håll men reagerar inte. Jag pratar med honom men han svarar inte, Jag blir sur och börjar skrika, fortfarande ingen reaktion. Sårad och ledsen går jag därifrån, utav en ren slump går jag in på en sidogata, jag känner igen denna plats tänker jag och går sakta framåt med en stor klump i magen, men stannar då jag helt plötsligt ser blodspår och rusar genast därifrån.
Jag kommer hem till min polare och det ligger en ny lapp på bordet där det står: "Var tvungen att åka ner till obduktionen, dom har hittat en person som liknar Jonas". Helt förstörd sätter jag mig ner i soffan och tanken: "Är jag död?" repeteras minst ett tiotal gånger i huvudet. Min polares tjej kommer in i rummet och sätter sig i soffan. Inte ett ord sägs, tv'n sätts på och den ständiga tystnaden fortsätter. Då kommer Patrik helt plötsligt inrusandes och gråter. Han säger: "Jonas är död!".....tårarna bara forsar ner från Patriks kinder och jag vill bara på nåt sätt visa att jag är där men jag får inte fram ett ord, inte en enda rörelse. Jag sitter där några timmar och undrar: "Vad nu?". Patrik har gått och lagt sig, jag går in i sovrummet, bredvid hans säng står en bild på han och mig från semestern förra året. Jag lutar mig över sängen och säger till Patrik: "Du är min bästa vän och jag älskar dig". jag går sakta ut mot dörren och då svarar han: "Jag älskar dig med Jonas".
Jag vaknar sedan upp dagen efter hos min polare Patrik och kommer inte ihåg något av gårdagen. Hur kom jag hem? Vad hände? Varför är jag här? Det finns inget svar, jag är helt ensam och jag hittar en lapp där det står: "Är ute och går, kommer vartefter". Jag kan inte vänta utan går ut och letar efter en förklaring. Jag ringer Patrik men kommer till röstbrevlådan. Jag går vidare men fattar ingenting, jag är helt förtvivlad....
Längre bort ser jag Patrik, jag springer mot honom och han kollar åt mitt håll men reagerar inte. Jag pratar med honom men han svarar inte, Jag blir sur och börjar skrika, fortfarande ingen reaktion. Sårad och ledsen går jag därifrån, utav en ren slump går jag in på en sidogata, jag känner igen denna plats tänker jag och går sakta framåt med en stor klump i magen, men stannar då jag helt plötsligt ser blodspår och rusar genast därifrån.
Jag kommer hem till min polare och det ligger en ny lapp på bordet där det står: "Var tvungen att åka ner till obduktionen, dom har hittat en person som liknar Jonas". Helt förstörd sätter jag mig ner i soffan och tanken: "Är jag död?" repeteras minst ett tiotal gånger i huvudet. Min polares tjej kommer in i rummet och sätter sig i soffan. Inte ett ord sägs, tv'n sätts på och den ständiga tystnaden fortsätter. Då kommer Patrik helt plötsligt inrusandes och gråter. Han säger: "Jonas är död!".....tårarna bara forsar ner från Patriks kinder och jag vill bara på nåt sätt visa att jag är där men jag får inte fram ett ord, inte en enda rörelse. Jag sitter där några timmar och undrar: "Vad nu?". Patrik har gått och lagt sig, jag går in i sovrummet, bredvid hans säng står en bild på han och mig från semestern förra året. Jag lutar mig över sängen och säger till Patrik: "Du är min bästa vän och jag älskar dig". jag går sakta ut mot dörren och då svarar han: "Jag älskar dig med Jonas".
Annons
Camera info
Camera NIKON D3100
Focal length 55 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/640 s
ISO 100
Anonymous
Tue 27 Sep 2011 14:23
åh.. den påminner mig om en bok jag läst!
Anonymous
Sun 25 Sep 2011 22:59
låter lite deprimerande :C men bra på ngt sätt :3
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/unholy-kimi/496595455/
Visa toppen
Show footer