Friday 19 March 2010 photo 1/1
|
Ögonen är svullna och röda, tårarna har torkat bort, och min näsa har återhämtat sig.
Jag läste ut boken "Marley och jag" ikväll.
Boken handlar om John Grogan och hans fru Jenny, som båda hade haft hund när dem var yngre, och bestämmer sig för att skaffa en för att öva lite inför att skaffa barn. Det blir Marley, en söt och tokig liten gul labrador retriever. Vad dem inte räknade med var att Marley skulle växa upp till "en 45-kilos ångvält".
John Grogan berättar om flera saker som dem får uppleva med Marley; hans aldrig outtömliga energi, en misslyckad lydnadskurs, ett graviditetstest som tydligen smakade gott, samt en massa andra saker.
Det blev många skratt till den boken, sen lite gråt när en graviditet slutar i missfall. Men det som var värst var slutet.
Jag visste vad boken skulle sluta med. Jag visste att boken inte skulle vara slut förrän Marley var det. Jag visste att jag skulle sitta och gråta.
Men jag hade inte räknat med hur mycket jag skulle gråta.
När John Grogan började skriva om att Marley blev svagare börjades det. Tårarna började välla upp i ögonen, och innan jag visste ordet av snörvlade och snyftade jag såpass mycket att jag bestämde mig för att gå upp för att slippa frågor och konstiga blickar från föräldrarna.
Där uppe satt jag sedan och läste och grät och snöt mig om vartannat.
Jag började tänka tillbaka på våran lilla Kajsa, och kände igen mig i hans dotter, Colleens, reaktion när Marley inte kom tillbaka från veterinären. Jag fick inte säga hej då ordentligt.
Tidigare i boken beskrev han Marleys första möte med snön, hur han först hade varit väldigt tveksam, men sedan hade han hoppat och dykt i snön. Där kände jag igen Kajsa direkt! Pappa spelade in när Kajsa lekte i snön vid ett tillfälle, och det såg bara så otroligt härligt ut!
Jag saknar fortfarande Kajsa, och önskar att hon skulle komma tillbaka. Pappa vill skaffa en ny hund, men jag vet inte... Jag vet hur jobbigt det var att mista Kajsa, och helst skulle jag slippa den känslan. Men samtidigt har man så stor glädje av en hund. Och labradorer är underbara hundar att ha och göra med.
Vad gäller boken så kan jag verkligen rekommendera den. Den är otroligt lättläst, eftersom John Grogan skriver på ett helt underbart sätt. Den bjuder definitivt på många skratt, och även personer som inte har haft hund tror jag kommer tycka om den.
Men jag hade inte räknat med hur mycket jag skulle gråta.
Där uppe satt jag sedan och läste och grät och snöt mig om vartannat.
Jag började tänka tillbaka på våran lilla Kajsa, och kände igen mig i hans dotter, Colleens, reaktion när Marley inte kom tillbaka från veterinären. Jag fick inte säga hej då ordentligt.
Tidigare i boken beskrev han Marleys första möte med snön, hur han först hade varit väldigt tveksam, men sedan hade han hoppat och dykt i snön. Där kände jag igen Kajsa direkt! Pappa spelade in när Kajsa lekte i snön vid ett tillfälle, och det såg bara så otroligt härligt ut!