October
Monday 17 December 2012 photo 1/5
|
Change
Jag hoppas det är okej om jag skriver av mig här.
Annars får gruppägaren ta bort.
14 år. Bisexuell. Mobbad sen 0an. Självdestruktivitet. Självmordsförsök.
Misshandlad. Deprimerad.
Sålänge jag kan minnas har jag mått såhär. Det började väl när mamma och pappa flyttade ifrån varandra, och när jag började i 0an. Jag går nu i 8an och har varit ständigt mobbad sen jag började 0an. Det var nog mest för jag alltid varit den som var “annorlunda". Min egen stil, min egen musiksmak och mitt eget liv. Jag klädde mig dock ej så värst annorlunda, det började jag i 6an/7an. Och då blev mobbningen såklart ännu värre. Den 22 November 2010 gick jag i 6an, det var första gången jag verkligen vågade vara den jag ville, klä mig precis som jag ville. Den måndagen kom jag till skolan iklädd svarta byxor, svart skjorta och ett par hängslen och en röd slips. Det var väl ej så konstigt, eller? Tydligen då nästan varenda elev som gick förbi skrattade åt mig. Jag orkade ej mer. När första lektionen börjat gick jag fram till läraren, sa att jag bara skulle gå och hämta en penna snabbt. Men jag kom ej tillbaka på hela lektionen, jag hade gått ut till tågrälsen som låg precis vid skolan. Där stod jag och väntade, när jag bommarna gick ner ställde jag mig på rälsen. Bilarna tutade, en vevade ner rutan och skrek att jag skulle akta på mig för jag skulle bara förstöra för dom som åkte tåg. Jag såg tåget komma, det tutade och jag stog kvar helt stilla. Men tåget han stanna, precis framför mig. Jag föll ihop med tåget framför mig och bilar tutandes på varje sida av rälsen. Jag hade misslyckats med det med, med allt.
I ca 1 månad var mamma med mig i skolan varje dag för hon var så orolig över att jag skulle göra det igen. Sedan 22 November 2010 har jag regelbundet pratat på BUP, jag mår lite bättre. Men inte bra. Jag har börjat skära mig igen. Skolan har rasat totalt, kommer inte ens ihåg senaste gången jag var i skolan en hel vecka. Att jag inte går dig beror på 2 anledningar, jag orkar helt enkelt inte med skolan, all press och stress. Och mobbningen, jag blir ständigt retad för jag klär mig som jag gör. Och det värsta av allt var för några veckor sedan. En elev hånade mig för att jag försökt begå självmord. För att jag blev misshandlad av ett gäng 4 Januari förra året. Han fick så jävla många att skratta åt mig för det jag gjort och det som hänt. Jag stannade hemma ett tag efter det, och därav missat ännu mer av skolan. Jag hade inte ens gjort något mot dom, aldrig pratat med dom innan eller något. Varför just jag? Den tanken tänker jag ofta, varför just jag? De mesta tankar kan jag ej kontrollera längre. Helt plötslig kommer dom. “Jag duger ej", “Alla hatar mig", “Jag borde dött den 22 November" osv. Jag har förlorat många vänner av att jag mår så dåligt. Dom tröttnar helt enkelt på mig. Jag vet inte om någon ens läst såhär långt. Om du har det, tack. Jag kommer nog skriva mer någon annan gång. Vet inte hur jag ska avsluta detta heller. Aja, tack så mycket om du läst.
Camera info
Du är vacker Liam, du borde inse det. Jag hatar inte dig, och för den delen tycker jag att vi borde prata. Ok. Puss.
Och du kommer inte förlora mig som vän, det kan jag lova dig, tycker bara att det är idiotiskt att lämna någon av sina vänner på grund av att personen mår dåligt. <3
Jag känner ju inte dig, men jag tror inte alls att du borde ha dött den 22 november. Fortsätt kämpa, jag hoppas det blir bättre för dig.
<3
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/utangarderob/511806732/
Visa toppen
Show footer