- Det är för att min mor fick en son och inte en dotter, svarade hon, men det lät lamt och osäkert till och med i Elvas egna öron.

- Då så… Eldric, jag må säga att han är den vackraste yngling jag sett på länge, sa Grim med ett retsamt leende. Elva svalde i ett försök att bli av med den orosklump som börjat växa i hennes hals, men den ville inte ge med sig.

- Jag tycker att du bara ska ta och vara tyst till dess att Hans kommer hit, sa hon och reste sig hastigt. Trots att hon vände honom ryggen och gick några steg därifrån kunde hon fortfarande känna hur hans blickar brände i ryggen. Men som hon önskat lade sig tystnaden över gläntan, förutom ett fåtal fåglar som vågat sig på att börja sjunga igen. Ändå var Elva inte nöjd. Hon önskade att byborna kunde komma snart, så att hon skulle slippa den här obekanta känslan i magen. Det var som om små fjärilar hade kläckts där inne och nu fladdrade runt i mörkret. Några måste ha lyckats hitta sig upp till huvudet också, för det kändes som att det var fullt med mjuka moln och hon hade svårt att tänka klart.

- Jag lovar att inte tala om det för någon, om du inte vill det.

Elva föll för frestelsen och vände sig om för att se på honom.

- Tala om vad då?

- Att du är en kvinna. Men på ett villkor.

Hon bet sig i läppen och förbannade att hon vänt sig om. Nu var hon fångad av ögonen igen, och hon kunde inte ens förklara för sig själv vad det var som var så speciellt med dem. De hade en ovanlig färg, men hon hade ändå sett folk med den tidigare.
- Jag behöver inte gå med på dina villkor, för dina antaganden stämmer inte.
- Gör som du vill. Är du säker på att du klarar av att de undersöker det så kan du vara lugn.
Elva bet ihop käkarna och vände sig bort från honom igen.

- Men annars behöver du bara tala om vad du heter egentligen.

Just då hörde Elva hur kvistar bröts en bit därifrån. Byborna. Elva bet sig i läppen. Hon tvivlade på att hennes identitet skulle undgå upptäckt speciellt länge om Grim faktiskt luftade sina iakttagelser. Hon suckade och öppnade munnen.

- Elva, väste hon lågt och vände huvudet mot buskarna där Hans och flertalet av byborna rusade ut. Hon hörde hur Grim skrockade för sig själv bakom henne och gnisslade tänder av irritation.
"Varför så munter när han snart ska få sitt rättmätiga straff?"
- Eldric, va ska de här föreställa? flämtade Hans medan han lutade sig framåt med händerna på knäna. De måste ha sprungit hela vägen, för att byborna verkade ha tappat andan.
- Jag såg vad han försökte göra med sömmerskans dotter, svarade hon som om det förklarade allt. Hans sträckte på sig och drog ett djupt andetag. Därefter hade Elva svårt att uppfatta allt som hände, eftersom det hände så snabbt. Alla bybor som kommit följde Hans exempel och myllrade fram mot Grim. Elva tappade honom ur sikte för en stund, och när hon åter kunde se honom halvt stapplade och halvt släpades han mellan Hans och Élias. Synen av snickaren fick henne fortfarande att må illa, och hennes första tanke var att fly.