Vinternatt 2

Kallt vitt som faller ned för himmelen, fastnar i pälshåren.
Han går där framför mig, ljudlöst och graciöst. Min älskade trofaste. Han smälter in i landskapet, hans päls har samma färg som det kalla vita.
I fjärrran hörs örnens skri, mina tassar är trötta. Men så lång väg att gå, flocken väntar på oss.
Magen gör ont, de små sparkar där inne. Jag stannar och nosar på den, det rör sig där inne.
Han kommer fram till mig och stryker sin nos mig min kind. Jag slickar på honom och gnyr.
Kom gläfser han och ser bort. I det kalla vita syns hans spår, och jag följer honom. Som alltid följer jag honom.

There are more blog posts on this day (2)