Rädslan

Tiden går fort när man har roligt. För fort. På en sommar har man blivigt 3 meter längre och benen hänger och dinglar som långa spagettis nedanför magen på henne. Då var det inte lika roligt längre. Även om andra sa att det inte var någon fara än. Men vadå än? Att veta att tiden kommer förvinna, vips så är det slut. Gå och hitta en ny bästavän, denhär är för liten, nej du är för stor. Att varge gång när jag red, tänka att alla tittar. Tänker att stackars ponnyn. Men det värsta var min känsla. Den kan jag inte beskriva men ni förstår. Det var rädsla.

Det är en ridskoleponny så jag kan ju vara med henne när jag vill. Jag hittade min "nya" prinsessa för lite mer än 1 år sedan så det var ju bara ett tag man var så där ledsen. Men det var inte kul. :/

Nej oftast kan man ju fortfarande vara med dom små ponnysarna även när man har vuxit ur dom, red själv på en B-ponny förra året och red honom iprensip hela året ut, hade lixom satt som en gräns att det skulle ta slut där. Och även om jag visste att han klarade av att bära upp mig och att jag hade en bra balans så jag inte störde honom, och även fast jag visste att han hade roligt med mig (jo ärligt, jag visste det) och alla sa att det går ju bra "du är inte för lång ÄN" osv.. det var skitjobbigt just när man själv kände att man var för lång och att man själv ALLTID tänkte "Ojoj nu kommer alla kolla å tycka att jag är superlång" osv..
Den jobbigaste tiden var på nyårsafton för mig, jag satt själv å bara tänkte på allt dunderkul vi hade gjort och det var då jag verkligen insåg att det inte skulle bli det samma efter det att klockan slagit 12 och alla raketer hade smällts..

Men nu mår jag ganska bra över det, är å hälsar på och är med honom och hans ägare, hittar på bus, rider honom ibland åsådär :) Och varje gång kommer jag hem och känner fortfarande hur obeskrivlig han är, han är verkligen min dröm :')

:')