Det bästa som hände mig 2013 var det här momentet.

Några månader tidigare dömdes min ponny ut pga att hon ansågs för farlig att rida. Jag gav mig fan på (ursäkta språket) att hon visst skulle kunna gå att rida som en normal ponny. Med några månaders slit så kunde jag senare på sommaren hoppa upp på henne barbacka, utan någon säkerhetsutrustning och med enbart en repgrimma och rida henne i form på en hand.

Den känslan var oslagbar för mig och tårarna rann nerför mina kinder när jag fick facit i hand på mitt jobb jag lagt ner.

Det var en rad med händelser som till en början hängde på att tidigare ägare inte varit uppmärksamma. Hon hade otroliga problem med bogen osv. Så när jag red urartade hon helt plöstlig, skenade, stod på bakbenen, blev farlig i hantering, backade i diken, slog upp huvudet i stor kraft ute efter att knocka ryttaren och blev helt enkelt en stor fara att sitta på. Veterinären dömde då ut henne på klinik efter röntgen, inte pga skadorna utan pga att hon var för farlig. Men tog ut en sjukt duktig kiropraktor som behandlar travhästar i elitlopp runt om i hela europa. Han lasrade henne, knäckte, masserade osv flera gånger. Sen var det bara att promenera och tömköra massor innan man försiktigt kunde börja rida lite i taget. De sa även att muskulaturen i halsen var död. Men jag motbevisade veterinärerna på alla plan och idag fungerar hon hur bra som helst som en dressyrponny och har fina muskler :)

Åh blir så glad av läsa/höra sådant här! Du kan var stolt över dig själv som inte gav upp =)

^^