du förstår nog inte hur mycket jag saknar dig. hur mycket jag saknar ditt skratt. hur mycket jag saknar dina kramar. hur mycket jag saknar att få höra din röst tilltala mig. hur mycket jag saknar att möta din blick och få ett leende av dig.
jag gråter mer och mer på kvällarna, och tillochmed under dagarna. jag drömmer om dig. om att du pratar med mig igen. jag tänker på hur det skulle vara nu, om jag fortfarande hade dig vid min sida. att jag kunde tänka det är vi två genom dethär. jag är så himla tom utan dig. du var min andra halva. min bästavän, min livsglädje. jag bad aldrig om dethär. men nu ber jag hela tiden om att det ska upphöra.
du var den som fick mig att må bra igen när allting hade skitit sig. allting vi har gått igenom tillsammans. skratt och gråt. kommer du ihåg allt? killar, vänner, familj, hela livet. vi byggde upp varandras liv. vi var helan och halvan. du säger att du klarar dig betydligt mycket bättre utan mig.. jag vet inte om det är sanning, eller nånting du hittar på för att få mig att må ännu sämre, men det gör ändå så in i helvete ont att höra det från en som en gång i tiden var ens bästa vän. som ens syster verkligen.

du har ingen aning om hur mycket jag ber till gud varje dag om att få dig tillbaka. även fast jag inte direkt tror på honom, så hoppas jag verkligen att något händer. att du ångrar dig. ett förlåt, jag ångrar mig från dig och jag skulle direkt börja gråta. jag skulle inte tveka, jag skulle skrika att jag älskar dig, och att jag aldrig mer tänker släppa dig så igen.

vänner bråkar, det vet jag. men när en vänskap sägs upp, då tar en del av livet slut.

jag vet inte riktigt vad det handlar om, men jag finns här också.