July
Tuesday 10 June 2008 photo 1/1
|
(Snart ett år sen, fy fan vad snabbt tiden går. Vi hade så jävla kul åt sebban..)
Jag tvingar ingen att läsa, vill ni ge er in på det, fine. Men det är min bdb, skriver vad fan jag vill här.
Jag är så jävla trött på det, på allt. Sluta fråga hur jag mår, det är fan inte en anledning, eller två för den delen. Det är hela jävla skiten som jag vill bort ifrån. De bara lurar i mig saker, jag hatar dom. Jag klarar snart inte av det längre. Tydligen så har inte bara vågar jävligt mycket beslutsångest. Någonstans djupt inne vet jag att det är inte lönt att försöka, du kommer aldrig klara av mig ändå. Du kommer aldrig förstå dig på de. Förolämpningarna, skriken, drömmarna. De klarar inte av de så varför skulle någon göra det i längden. Det ligger så jävla mycket mer än en ångestrelaterad olycka och lite småmobbing i skolan bakom allt. Hur ska jag kunna förklara att jag inte längre vet vad trygghet är? Att jag har ingen som helst trygghet i mig själv. Hur ska jag kunna förklara att jag inte kan se på mig själv i speglen, för att det jag ser äcklar mig något fruktansvärt. Nej, för du kommer inte förstå och du kommer inte stanna kvar tillräckligt länge för att ens försöka förstå dig på det heller. Det är en obehaglig sanning som fan bakom leendet och det är bra att i alla fall jag insett det. Jag förväntar mig inget, så sluta tro något annat. Siffrorna krymper, och jag har ingen kontroll längre varken över kropp eller själ. Jag låter bli trotts att jag vill. Jag är rädd, rädd över vad jag kan göra mot mig själv. Hur får man ett slut på något som man inte vill ska ta slut? Jag mår bra på nåt sätt av det, men inte på något annat sätt. En falsk trygghet döljer allt för en minut eller två, får mig att glömma och ha kontroll igen.
Jag tvingar ingen att läsa, vill ni ge er in på det, fine. Men det är min bdb, skriver vad fan jag vill här.
Jag är så jävla trött på det, på allt. Sluta fråga hur jag mår, det är fan inte en anledning, eller två för den delen. Det är hela jävla skiten som jag vill bort ifrån. De bara lurar i mig saker, jag hatar dom. Jag klarar snart inte av det längre. Tydligen så har inte bara vågar jävligt mycket beslutsångest. Någonstans djupt inne vet jag att det är inte lönt att försöka, du kommer aldrig klara av mig ändå. Du kommer aldrig förstå dig på de. Förolämpningarna, skriken, drömmarna. De klarar inte av de så varför skulle någon göra det i längden. Det ligger så jävla mycket mer än en ångestrelaterad olycka och lite småmobbing i skolan bakom allt. Hur ska jag kunna förklara att jag inte längre vet vad trygghet är? Att jag har ingen som helst trygghet i mig själv. Hur ska jag kunna förklara att jag inte kan se på mig själv i speglen, för att det jag ser äcklar mig något fruktansvärt. Nej, för du kommer inte förstå och du kommer inte stanna kvar tillräckligt länge för att ens försöka förstå dig på det heller. Det är en obehaglig sanning som fan bakom leendet och det är bra att i alla fall jag insett det. Jag förväntar mig inget, så sluta tro något annat. Siffrorna krymper, och jag har ingen kontroll längre varken över kropp eller själ. Jag låter bli trotts att jag vill. Jag är rädd, rädd över vad jag kan göra mot mig själv. Hur får man ett slut på något som man inte vill ska ta slut? Jag mår bra på nåt sätt av det, men inte på något annat sätt. En falsk trygghet döljer allt för en minut eller två, får mig att glömma och ha kontroll igen.
/kram?
i slutändan av det hela kommer du ändå alltid vara min kära kusin som jag älskar och jag finns här för dig när du vill <3
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/veskamedprickar/220383033/
Visa toppen
Show footer