Jag klättrar upp för en vägg just nu. Den är hal och den har vassa utsitckande stenar som skär i huvet på mig. Men jag klättrar iaf, jag klättrar uppåt. Jag äter, jag börjar känna självförtroendet ibland igen. Hon skriker inte lika högt längre, inte ens när jag såg en av dom. Vet inte om jag vill dit igen, jag vill klara mig själv som pappa säger. Jag kan detta själv, men samtidigt vet jag att det är inte helt rätt nånstans. Vet inte vad jag ska säga till henne längre.. "Hej, jag slutade äta ett tag men nu har jag börjat hyfsat igen, och sen rösten skriker inte lika mycket längre så det är lugnt nu. Tack och hej!"
Ångesten gnaggar så försiktigt i mitt medvetande, utan att göra någon större skada för tillfället. Försöker att inte ta ut den nu som jag har gjort innan. Så att kedjan slipper höra de.. Jag kommer inte klara att förlora någon så igen.. Fan. Jag vill endå inte dit längre. Jag kanske klarar mig själv utan hennes hjälp, eller?!

"Take your life, Take your life with cocaine"

Annons

The photo has no tags

August 2009