July
Sunday 24 August 2008 photo 2/3
|
Jag älskar den här bilden så fuck off.
En smärtsam kärlekshistoria, the story behind
Du visste att jag hade jätte svårt att lita på människor när vi blev tsm för ett år sen. Vi hade det så perfekt i ungefär 3 månader. Sen började vi. Tror varken jag kan skylla på dig eller mig. Du skulle pratat, jag skulle ha växt upp. Det vi hade då gick fullständigt åt helvete. Jag var rädd, du var trött. Redan när jag åkte ifrån dig, två dagar innan visste jag. Jag kände på mig att detta var slutet, nu hade jag förstört allt mellan oss. På sätt och vis hade jag ju de, du var som krossad av allt jag sa. Det är möjligt att jag tvingade det ut ur dig, men jag förtjänade att få höra det. Nu var det slut. Så slut som de kan bli. Jag var så arg, så sårad, så matt på mig själv att det inte var tvärtom. Att de inte var jag som gjorde slut på vårt gemensamma lidande. Det gick en vecka, jag pendlade mellan känslor när du prata om förlovning, om att bli tsm igen? Men jag kunde bara inte förlåta. Sveket var för stort. Jag hade fått dig att lova att aldrig lämna mig, men de gjorde du. Och så förbannat ont det gjorde.
Veckan gick, jag fick panik, behövde närhet. Jag gjorde som jag gjorde. Sen pratade jag med dig, och du började hata mig. Som en stor svart tomhet inom mig, jag fick aldrig mitt svar då. Jag var så rädd då när vi stod uppe på knutan, jag trodde du skulle lappa till mig. I det ögonblicket svek jag dig, du slutade hoppas på att det skulle bli vi igen, och tappade allt ditt förtroende för mig i det ögonblicket.
Det gick månader, vi båda längatade efter varandra men ville inte uttala önskan högt. Jag förskte verkligen prata med dig, men jag kunde inte nå fram. Din stolthet var i vägen. Jag var säkert skitjobbig. Men på mitt eget sätt försökte jag gå vidare. Jag flörtade runder men gjorde sällan något. Men varje gång jag hörde om dina nya erövringar eller såg det, var det som ett knivhugg i hjärtat.
Tro mig, jag försökte, men behovet av närhet var för stort. Jag gjorde något jag inte kan förlåta mig själv för. Jag tror att den kvällen kommer jag ångra i resten av mitt liv. Till slut mådde jag så dåligt, jag började se alkohol blandat med mediciner och knark som ända lösningen. Jag mådde verkligen inte bra, och de var nån gång efter den dagen som jag också blev sjuk. Klarade inte av att äta längre. Jag slutade i princip med det. Gick ner fruktansvärt snabbt, tappade 7 kilo under en väldigt kort period. Sen bröt jag ihop, kunde inte stå ut med mig själv längre, för smärtan över allt som hade hänt, skulden jag la på mig själv var för stor. Jag berättade vad som hade hänt för dig, du verkade vara ganska lugn. Inte hata mig längre, men jag kände att nu var dt dags. Jag var tvungen till att komma över dig. När jag skickade sms'et till dig om avskedsex, visste jag inte var jag skulle bli av. Jag ville ta mitt liv och det skulle bli som ett avsked att få ligga i din famn en sista gång.
Men det blev inget avslut den kvällen. Den 8'de juli. Jag hade inte varit så glad på månader som jag var då. Jag började nästan gråta flera gånger, men till slut bröt jag ihop i din famn. Jag visste inte om jag skulle, men jag var tvungen att säga det. Jag saknade dig så fruktnsvärt. Jag älskade dig fortfarande. Mina känslor för dig kunde inte bara tyna bort. Så jag sa det. Du besvarade dom för första gången på vad som kändes som år.
Finns inga ord för ur lycklig jag var.
Jag har fortfarande min panik och ibland funkar inte livet riktigt som jag vill. För jag har blivit beroende av dig, av att få känna din kärlek. Under hbg festivalen började jag må skit igen, jag visste inte om allt mellan dig och mig skulle funka igen. Det kändes inte som det då. Jag frsökte ta den lätta vägen ur allt. Men de är inte den bra vägen.
Men här står vi nu, och jag måste säga att jag aldrig i mitt liv varit mer förälskad än just nu och bara mer blir de. För även hur dumt den än låter, jag lärde mig så fruktansvärt mycket av smärtan under de månaderna vi inte var tsm. Och nu har vi växt, tillsammans. För om 10 år vill jag fortfarande älska dig och att du ska känna samma. Jag vill ha barn och jag vill ffs gifta mig. Aldrig någonsin har jag känt så som jag gr nu. Jag är inte längre rädd för framtiden, för vi är framtiden.
En smärtsam kärlekshistoria, the story behind
Du visste att jag hade jätte svårt att lita på människor när vi blev tsm för ett år sen. Vi hade det så perfekt i ungefär 3 månader. Sen började vi. Tror varken jag kan skylla på dig eller mig. Du skulle pratat, jag skulle ha växt upp. Det vi hade då gick fullständigt åt helvete. Jag var rädd, du var trött. Redan när jag åkte ifrån dig, två dagar innan visste jag. Jag kände på mig att detta var slutet, nu hade jag förstört allt mellan oss. På sätt och vis hade jag ju de, du var som krossad av allt jag sa. Det är möjligt att jag tvingade det ut ur dig, men jag förtjänade att få höra det. Nu var det slut. Så slut som de kan bli. Jag var så arg, så sårad, så matt på mig själv att det inte var tvärtom. Att de inte var jag som gjorde slut på vårt gemensamma lidande. Det gick en vecka, jag pendlade mellan känslor när du prata om förlovning, om att bli tsm igen? Men jag kunde bara inte förlåta. Sveket var för stort. Jag hade fått dig att lova att aldrig lämna mig, men de gjorde du. Och så förbannat ont det gjorde.
Veckan gick, jag fick panik, behövde närhet. Jag gjorde som jag gjorde. Sen pratade jag med dig, och du började hata mig. Som en stor svart tomhet inom mig, jag fick aldrig mitt svar då. Jag var så rädd då när vi stod uppe på knutan, jag trodde du skulle lappa till mig. I det ögonblicket svek jag dig, du slutade hoppas på att det skulle bli vi igen, och tappade allt ditt förtroende för mig i det ögonblicket.
Det gick månader, vi båda längatade efter varandra men ville inte uttala önskan högt. Jag förskte verkligen prata med dig, men jag kunde inte nå fram. Din stolthet var i vägen. Jag var säkert skitjobbig. Men på mitt eget sätt försökte jag gå vidare. Jag flörtade runder men gjorde sällan något. Men varje gång jag hörde om dina nya erövringar eller såg det, var det som ett knivhugg i hjärtat.
Tro mig, jag försökte, men behovet av närhet var för stort. Jag gjorde något jag inte kan förlåta mig själv för. Jag tror att den kvällen kommer jag ångra i resten av mitt liv. Till slut mådde jag så dåligt, jag började se alkohol blandat med mediciner och knark som ända lösningen. Jag mådde verkligen inte bra, och de var nån gång efter den dagen som jag också blev sjuk. Klarade inte av att äta längre. Jag slutade i princip med det. Gick ner fruktansvärt snabbt, tappade 7 kilo under en väldigt kort period. Sen bröt jag ihop, kunde inte stå ut med mig själv längre, för smärtan över allt som hade hänt, skulden jag la på mig själv var för stor. Jag berättade vad som hade hänt för dig, du verkade vara ganska lugn. Inte hata mig längre, men jag kände att nu var dt dags. Jag var tvungen till att komma över dig. När jag skickade sms'et till dig om avskedsex, visste jag inte var jag skulle bli av. Jag ville ta mitt liv och det skulle bli som ett avsked att få ligga i din famn en sista gång.
Men det blev inget avslut den kvällen. Den 8'de juli. Jag hade inte varit så glad på månader som jag var då. Jag började nästan gråta flera gånger, men till slut bröt jag ihop i din famn. Jag visste inte om jag skulle, men jag var tvungen att säga det. Jag saknade dig så fruktnsvärt. Jag älskade dig fortfarande. Mina känslor för dig kunde inte bara tyna bort. Så jag sa det. Du besvarade dom för första gången på vad som kändes som år.
Finns inga ord för ur lycklig jag var.
Jag har fortfarande min panik och ibland funkar inte livet riktigt som jag vill. För jag har blivit beroende av dig, av att få känna din kärlek. Under hbg festivalen började jag må skit igen, jag visste inte om allt mellan dig och mig skulle funka igen. Det kändes inte som det då. Jag frsökte ta den lätta vägen ur allt. Men de är inte den bra vägen.
Men här står vi nu, och jag måste säga att jag aldrig i mitt liv varit mer förälskad än just nu och bara mer blir de. För även hur dumt den än låter, jag lärde mig så fruktansvärt mycket av smärtan under de månaderna vi inte var tsm. Och nu har vi växt, tillsammans. För om 10 år vill jag fortfarande älska dig och att du ska känna samma. Jag vill ha barn och jag vill ffs gifta mig. Aldrig någonsin har jag känt så som jag gr nu. Jag är inte längre rädd för framtiden, för vi är framtiden.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/veskamedprickar/257575489/
Visa toppen
Show footer