låtsas glas emellan oss
men ingen av oss vet
vi lever separerade
tror på att chansen att hålla om varandra,inte finns
men allt som behövs är att offra en hand,
ett ben,ett sista andetag
allting som krävs är ett stenskott
men hur långt hade vi tänkt att gå?
är vi kanske medvetna om det tunna glaset?
kanske vi är rädda för konsekvenserna?
vi lurar oss själva att det inte går med en stenskott
att offra sin hand för att slå sönder muren emellan oss inte går
kanske vi förstår att det aldrig skulle funka
eller att rädslan för ensamheten tar över oss
fast, o andra sidan
kanske det bara var meningen
att vi inte var gjorda för varandra som i alla sagor
att glaset redan har en spricka,som långsamt krymper
och vi båda vet, att vi snart kommer vända oss om, och gå därifrån

det flyter på:)
mår inte alls lika sämre nu
höll på o dö ett tag
men nu är det bättre
säkert på grund av all alvedon
ska nu sussa,orkar nog till skolan imorn iaf
puss puss

gonatt

Annons

The photo has no tags

September 2008