Din hårda, varma kropp så stabil och nära. Jag står intill dig och du sluter dina armar runt mig, borrar in mitt ansikte mot ditt bröst och du smeker mig över huvudet och över mitt hår. Jag känner din doft, den underbara trygghetskänslan kommer över mig och jag vill aldrig lämna dig. Att älska någon så djupt är att sätta sitt liv i någon annans händer. Jag litade på dina händer men de ledde mig fel. Du knöt ett band över mina ögon och ledde mig vilse i skogen, du sa att du kunde ge mig allt om jag bara litade på dig. Jag litade på dig och du ledde mig längs kanten till ett stup. Jag föll aldrig för du höll i mig, jag var beroende av dig. Att skiljas från dig var som att strypa mig själv, min själ slets itu varje gång vi lämnade varandra. Det var därför det var så svårt att gå, slita mig loss från ditt grepp. Springa bort från kanten.

Du har mitt liv i dina händer, jag älskade dig. Jag hatade dig. Kan inte sluta drömma om den dagen då jag får se dig igen, så långt bort men ändå. Kanske nån gång? Jag vet allt om dig, ingen kunde säga att de kände dig, för jag gjorde det. Om jag kände, jag kände hela din smärta varje gång du kom på dig själv med att ha gjort mig illa. Och ändå ville du inte lämna mig. Du visste men du gjorde ingenting. Jag önskar jag kunde fråga dig, men jag går inte tillbaka dit för jag vet att det är för farligt, jag är inte stark nog att gå tillbaka.

Som i en feberyra ser jag dig titta på mig med ett bekymrat ansikte. Du tar ett steg mot mig, tvekar, vänder dig om och går. Det är säkrast så.

Kanske när vi blir äldre, att vi vet bättre. Men det är ingen idé att hoppas. Jag undrar om du tänker på mig nu som jag tänker på dig? Har du förträngt allt som en gång var, kommer du ihåg alla stunder? Vågar du se tillbaka...

Annons

The photo has no tags

June 2013