19 June 2010
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/v4/Dagstexter_pil.png)
Att våga stå emot. Deras hårda ord..
Blog post from SoclogNär allting väl började funka, jag började umgås med vänner och försökte spela ett spel . Att jag väl var okej.. Satte jag på ett glatt leande. Detta leande fick jag falskt bära länge. Inte bara för vänner och nya personer, utan för alla i min närhet. För mina föräldrar och syskon. Jag trodde att om jag lurade folk att jag mådde bra, kunde jag lura mig själv med. När folk frågade hur jag måde kunde jag svara " toppen" fast det verkligen var botten. När jag väl vågade mig ut hade jag någon sorts dubbel moral på ryggen, den ena var att jag kände mig tvungen att visa hur hemskt jag mådde för bli trodd, och den andra var att hålla ett smile på läpparna, för att inte folk som inte visste.. skulle börja undra. Eller bara så som för familjen, jag ville att dom skulle sluta vara så nervösa och rädda för mig. Tilloch med mina vänner hade ju backat undan pga hur jag hade blivit bland folk. Men det var ju negativt och positivt på detta sätt, folk som inte visste. Fick aldrig veta så vida det inte spreds sig till dom, vilket det gjorde till dom flesta. Men jobbigt var det för dom som gav mig all sin sarkasm " se , hon lever redan livet igen"
Jag kommer ihåg att jag var på min första fest sen det som hände, jag hade på mig jeans tjocktröja och låga stövlar, jag ville helst inte visa något av mig... jag satt där ute och ansträngt försökte följa med i konversationer. Jag hade nästan glömt hur man fick samtal att flyta. Jag kände mig hackig och kunde nästan uppfatta hur ängslig jag var. När en kille började stöta på mig fick jag nästan panik, jag stötte undan honom och satte mig längre ifrån. Sedan när jag går in hör jag hur en av killarna snackar med dom andra. " hon där ute blev våltagen, men det sägs bara vara bluff. Så passa er för henne" Jag blev så tagen att jag gick och låste in mig på toa.. när jag väl kom ut unveck dom felsta killarna mig.. och jag kände mig enu mera smutskastad. Att höra att det var en bluff var lika skadande som en kniv i hjärtat på mig. Jag tog tag i killen som sa det, jag började gråta och frågade hur han kunde göra så. Han bad mig om ursäkt, men jag valde att gå hem..
Detta var det största av mina problem med att bli hel igen, överallt jag gick blev jag nerputad igen. Men tjejer, stå emot! hur mer du gömmer dig , dessu mer jagar dom dig. När jag väl gick ut och fick höra senare. Kunde jag säga " vad patetiska ni är, tro vad ni vill. Jag vet sanningen " eller liknande, och det var läskigt att göra så tro mig! Men man måste , blir du sårad och liknande lider dom inte med dig. Så kände jag det, när man satte ner foten. Och sparka tillbax slutade dom idoterna. Idag har dom flesta av dom bett mig om ursäkt. Det viktigaste när du väl börjar på bättringsväg , är att släppa din ilska. Ta emot deras misstag, ge dom din förlåtelse. Den är lika mycket värd nu som då.
tack.
Direct link:
http://dayviews.com/vihoppas/2010/6/19/