October
Thursday 8 January 2009 photo 1/1
|
Jag tänker ofta om jag bara kunde vara en normal mänsika med skrattet i hjärtat istället för att vara nån speciel med tårar krypandes ur rädslan.
jag har så lite kvar att hålla om. när jag var liten var jag den alla ville leka med och var kompis med. nu känns det som om jag bara ser midnatten i väntan på gryningen där ensamheten ler mig i anisktet. jag har aldrig gråtit så mkt som de senaste åren.
mamma brukade hålla om mig o sätta plåster på såren men nu gråtter jag o skriker och för dom som hör blir det bara en viskning... försöker stoppa det så jag trycker i mig lika mkt tabbleter som en döende med håppet i medicinen istället för håppet om överlevnad.
Är det värt att vänta o se eller ska jag leva ensam stirrandes i väggen o bara undra vad som kommer hända? jag har inte mkt hopp kvar. nu vill jag sova förevigt och bara drömma i ett liv jag önskar jag hade där jag var den jag önskar att jag kunde bli men aldrig blir... jag undrar om jag får se gryningen igen
jag har så lite kvar att hålla om. när jag var liten var jag den alla ville leka med och var kompis med. nu känns det som om jag bara ser midnatten i väntan på gryningen där ensamheten ler mig i anisktet. jag har aldrig gråtit så mkt som de senaste åren.
mamma brukade hålla om mig o sätta plåster på såren men nu gråtter jag o skriker och för dom som hör blir det bara en viskning... försöker stoppa det så jag trycker i mig lika mkt tabbleter som en döende med håppet i medicinen istället för håppet om överlevnad.
Är det värt att vänta o se eller ska jag leva ensam stirrandes i väggen o bara undra vad som kommer hända? jag har inte mkt hopp kvar. nu vill jag sova förevigt och bara drömma i ett liv jag önskar jag hade där jag var den jag önskar att jag kunde bli men aldrig blir... jag undrar om jag får se gryningen igen
Visa toppen
Show footer