Himmel blå, himmel blå

Under oss finns marken, det gröna gräset doftar sommar och frihet - ovan oss oändligheten.
Din närvaro gör mig knäsvag, så även om vi velat hade jag inte kunnat göra annat än ligga här. Ligga här och höra hur du andas lätt.
Dina andetag gör mig så lugn.
Så fylld av lycka. Lyckan av din närvaro.
Minns första gången jag såg dig. Så vacker och så avskyvärd.
Det mörka håret, de fylliga läpparna och de sagolikt glimmande ögonen.
Ögon som kidnappade mitt hjärta.
Du var så mystisk men än så uppenbar. Så hemskt, olidligt, avskyvärt underbar.
Först när jag såg dig förstod jag vad mina lungor var till för, då all luft drogs ur dem i ett enda andetag.
Jag kunde finna mig dagdrömmande i din närhet. Om oss, om framtiden, om doften av hopp om våren och om jag någonsin skulle få veta vad du drömde om.

Ville veta allt om dig.
Men mest av allt ville jag ha dig.
Oslagbart, hur jag önskade, hopplöst längtade efter din närhet.

Efter din kärlek.
Jag levde endast på hoppet.
Satt timtals i mitt rum och stirrade upp i taket, liksom letade efter något som kunde stilla min törst efter dig, men fann aldrig något.
Paniken steg medan tystnaden fyllde rummet och den tog upp all möjlig plats så att min kropp, mitt utan dig endast menlösa skal, trycktes upp mot väggarna likt en trasig tapet från -82.

Längtan var olidlig.
Men nu behöver jag inte längta mer.

Jag fick aldrig veta vad du drömde om.
Inte ens i närheten.
Jag ser dig inte längre.
Du är DÖD för mig.
Tillsammans hade vi varit starkare än döden men du valde att låta mig fortsätta mitt utan dig hopplösa liv. Ensam.
Tiden står still.
Livet smakar inte längre. Aptiten på att överhuvudtaget känna någonting har dragits ur mig.

Du har slitit ut mitt hjärta och kastat upp det i oändligheten.
Därför ligger jag här nu, ser sökande upp mot himlen - liksom letar efter min själ.
Utan resultat, för allt är en illusion.
Du ligger inte här brevid mig.
Inte ens i närheten.
Vad har du någonting som helst att göra med något överhuvudtaget?
Ingenting.
Det är just det värsta med det.
För jag skulle ha följt dig till världens ände.
Levt med dig på andra sidan jorden bara jag hade vetskapen om att du älskade mig.
Men det just värsta är att de längsta avstånden aldrig är de geografiska.
Så jag ligger här, känner ensamhetens sällskap och tomhetens närvaro.
Mäter mil mellan meningslösa minnen.
Ligger här och andas. Panikslagen av mina egna andetag.

För jag andas bara en illusion.

Under mig finns längre ingenting, ovan mig min själ borttappad i oändligheten.

Asfalten grå - Himmel blå, himmel blå.

Nej, inte du heller.