augusti
lördag 21 mars 2009 bild 1/1
|
1 år. 12 månader. 52 veckor. 365 dagar. 8760 timmar. EN saknad.
Det gör så ont i hjärtat på mig när jag vet att jag aldrig kommer få träffa dig igen. Det är fortfarande så overkligt att du inte längre är här hos oss. Du borde vara här hos oss. Jag kommer aldrig kunna acceptera det som hände dig, speciellt inte att det hände just Dig. Allt gick så fort, ena dagen var du frisk, medvetet frisk, och fem dagar senare var du borta, aldrig borta ur våra hjärtan, men ditt liv rycktes hastigt bort från oss. Jag saknar ditt skratt jättemycket, det var ju så himla härligt, och dina kramar. Dina och Annes kramar var de bästa kusinkramarna man kunde tänka sig. Allt vi pratade om, skola, killar, segling, vänner, resor m.m. Du levde verkligen livet, men hade ju många, väldigt många år kvar att leva. Hade jag kunnat hade jag gett dig minst hälften av alla mina, bara för att kunna få tillbringa massor av mer tid tillsammans med dig. Det finns inte ord som kan beskriva min, och alla andras saknad till dig så därför tänker jag inte ens försöka med något så omöjligt. Jag kan inte förstå att ett år har gått och jag minns den dagen och kvällen så väl, hur mitt hjärta stannade när telefonen ringde halv nio den kvällen för ett år sedan. Åh det gör så ont och jag önskar så att du kunde komma tillbaka, det hade varit det bästa som hänt i mitt liv samtidigt som jag vet att det inte går. Jag får leva på de minnen jag har med dig, du var helt fantastisk och du hade det absolut största hjärtat av alla som jag känt, känner och kommer att lära känna. Nu i maj kommer du bli moster, synd att bebisen aldrig fick lära känna dig, men vi ska berätta hur underbar du var, du Är.
Saknar. Älskar. Minns.
Cecilia Konrad*
<3
Det gör så ont i hjärtat på mig när jag vet att jag aldrig kommer få träffa dig igen. Det är fortfarande så overkligt att du inte längre är här hos oss. Du borde vara här hos oss. Jag kommer aldrig kunna acceptera det som hände dig, speciellt inte att det hände just Dig. Allt gick så fort, ena dagen var du frisk, medvetet frisk, och fem dagar senare var du borta, aldrig borta ur våra hjärtan, men ditt liv rycktes hastigt bort från oss. Jag saknar ditt skratt jättemycket, det var ju så himla härligt, och dina kramar. Dina och Annes kramar var de bästa kusinkramarna man kunde tänka sig. Allt vi pratade om, skola, killar, segling, vänner, resor m.m. Du levde verkligen livet, men hade ju många, väldigt många år kvar att leva. Hade jag kunnat hade jag gett dig minst hälften av alla mina, bara för att kunna få tillbringa massor av mer tid tillsammans med dig. Det finns inte ord som kan beskriva min, och alla andras saknad till dig så därför tänker jag inte ens försöka med något så omöjligt. Jag kan inte förstå att ett år har gått och jag minns den dagen och kvällen så väl, hur mitt hjärta stannade när telefonen ringde halv nio den kvällen för ett år sedan. Åh det gör så ont och jag önskar så att du kunde komma tillbaka, det hade varit det bästa som hänt i mitt liv samtidigt som jag vet att det inte går. Jag får leva på de minnen jag har med dig, du var helt fantastisk och du hade det absolut största hjärtat av alla som jag känt, känner och kommer att lära känna. Nu i maj kommer du bli moster, synd att bebisen aldrig fick lära känna dig, men vi ska berätta hur underbar du var, du Är.
Saknar. Älskar. Minns.
Cecilia Konrad*
<3
Kommentera bilden
6 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/villfisaidinmun/346193123/
Visa toppen
Visa sidfoten