Det var en gång en fjäril. Den flög högt och ståtligt mellan trädgårdens alla blomster. Den var vacker och beundrad av tusentals ögon. Alla ville få känna och leva som fjärilen gjorde. Men så en dag förändrades fjärilens liv för alltid.. Ty ett varmt och underbart förtjusande ljus kastade sin skönhet mot dennes ögon små och lockade den till sig likt Näcken lockar barn till sitt vattendrag. Ljuset var skarpt och omfamnade. Fjärilen letade sig in till dess gömmer och fann inte vägen ut förrän dennes vingar blivit brända av dess lömska exictens. En hjälpande hand ledde Fjärilen till frihet... Men har man en gång kännt på smärta och därefter lovat sig själv att aldrig upprepa vad som orsakat den så är det lätt att bryta det löftet. Fjärilen var inte bättre än någon annan och upprepade allt gång på gång tills vingarna var så brända att de knappt höll uppe den nått mera.... Sagan slutar som så att Fjärilen faktiskt klarade sig, skadad för livet men lever det ändå. Handikappad för all framtid men kämpar på som aldrig förr! De beundrande blickarna sjönk för en stund men ökade snabbt därefter!

jisses du borde ju skriva typ en liten "sagobok" nån gång...