April
Friday 31 October 2008 photo 1/19
|
Allt känns så förändrat.
Men jag antar, allt ÄR förändrat.
Jag menar, så mycket som har hänt i våra liv när vi inte varit tillsammans. Upplevelser och erfarenheter. Sånt som gör att en människa utvecklas och förändras.
Men ändå inte.
Det märkte jag idag. Allt som är nytt, mycket har hänt. Och ändå. Vi är ju bästa vänner. Och ändå. Du är fortfarande du, alla små saker som jag störde mig på hos dig, det finns fortfarande kvar, alla saker som påminde mig om varför jag gillar dig så mycket, finns också kvar. Men är jag fortfarande samma jag? Vi har ju förändrats. Jag kan inte förneka det. Kan du?
Och det gör ont.
Jag vill inte växa ifrån dig.
Du är ju min bästa vän i världen. Men med tanke på att vi sällan hörs av, lever på olika platser, upplever andra saker, kommer vi fortsätta att växa ur våra gamla skal?
Det har ju varit våran trygghet i de här fem åren. Det som gör oss till "VI" och inte hon och jag. Men nu känns det som om vi långsamt, långsamt har töjt ut det här skalet. Längre och längre bort. Tills det inte längre kan stå emot och spricker. Det börjar som en reva som bara växer sig större och större, hastigheten ökar, vi slungas ut. I den vida världen. Vi är inte längre en gemensam term. Vi är ensamma. Och det är så jag känner det nu. Att vi har vuxit ut och ifrån. Kanske inte varandra än. Men det är som ett bestämt kliv ut. Ett stort kliv, med en flagga.
På den står det "Frigörelse"
Det här skrämmer mig oerhört.
För om du inte är min bästa vän längre. Vem är?
Jag måste ju ha någon. Jag vill inte vara ensam, kan inte vara ensam. Men det är så jag har känt det på sista tiden. Du har ju skaffat ett nytt liv där. Behöver inte det gamla längre. Hör inte av dig. Vad ska jag förlita mig till? Dina handllingar eller dina ord?
När du säger motsatsen av hur du handlar är det svårt att känna tilltro till att du verkligen menar det du säger.
Att flytten har slitit hårt på våra sömmar var väntat. Men såhär mycket kunde jag inte ens i mina vildaste fantasier drömma om.
Jag hade heller aldrig kunnat föreställa mig att det en gång skulle komma en tid då jag inte längre kunde känna mig helt och hållet som mig själv i ditt sällskap.
Nu har den rollen liksom lämpats över till någon annan. Och att det inte längre är du gör mig ledsen och förvirrad.
Du som ju alltid har varit du. Den viktigaste, överlägset viktigaste för mig.
Men en krypande känsla säger mig att jag inte behöver dig lika mycket längre. Jag har vant mig vid din frånvaro och en annan har tagit din plats. Det var inte meningen att det skulle hända. Det bara hände.
Jag vill inte tänka tanken. Men vi kommer att förlora varandra. Det kanske redan hände någonstans på vägen hit. Man inser det inte förrän det är försent liksom.
Jag vet att vi inte kommer att skärpa oss och kämpa för oss.
Jag har undvikit tanken, men, en liten del av mig kanske inte vill kämpa. Du har ju redan bevisat det.
Om man försöker göra något, men du inte ger mig någon feedback, visst dör gnistan. Den där lilla gnistan av kämparglöd och hopp.
Men jag antar, allt ÄR förändrat.
Jag menar, så mycket som har hänt i våra liv när vi inte varit tillsammans. Upplevelser och erfarenheter. Sånt som gör att en människa utvecklas och förändras.
Men ändå inte.
Det märkte jag idag. Allt som är nytt, mycket har hänt. Och ändå. Vi är ju bästa vänner. Och ändå. Du är fortfarande du, alla små saker som jag störde mig på hos dig, det finns fortfarande kvar, alla saker som påminde mig om varför jag gillar dig så mycket, finns också kvar. Men är jag fortfarande samma jag? Vi har ju förändrats. Jag kan inte förneka det. Kan du?
Och det gör ont.
Jag vill inte växa ifrån dig.
Du är ju min bästa vän i världen. Men med tanke på att vi sällan hörs av, lever på olika platser, upplever andra saker, kommer vi fortsätta att växa ur våra gamla skal?
Det har ju varit våran trygghet i de här fem åren. Det som gör oss till "VI" och inte hon och jag. Men nu känns det som om vi långsamt, långsamt har töjt ut det här skalet. Längre och längre bort. Tills det inte längre kan stå emot och spricker. Det börjar som en reva som bara växer sig större och större, hastigheten ökar, vi slungas ut. I den vida världen. Vi är inte längre en gemensam term. Vi är ensamma. Och det är så jag känner det nu. Att vi har vuxit ut och ifrån. Kanske inte varandra än. Men det är som ett bestämt kliv ut. Ett stort kliv, med en flagga.
På den står det "Frigörelse"
Det här skrämmer mig oerhört.
För om du inte är min bästa vän längre. Vem är?
Jag måste ju ha någon. Jag vill inte vara ensam, kan inte vara ensam. Men det är så jag har känt det på sista tiden. Du har ju skaffat ett nytt liv där. Behöver inte det gamla längre. Hör inte av dig. Vad ska jag förlita mig till? Dina handllingar eller dina ord?
När du säger motsatsen av hur du handlar är det svårt att känna tilltro till att du verkligen menar det du säger.
Att flytten har slitit hårt på våra sömmar var väntat. Men såhär mycket kunde jag inte ens i mina vildaste fantasier drömma om.
Jag hade heller aldrig kunnat föreställa mig att det en gång skulle komma en tid då jag inte längre kunde känna mig helt och hållet som mig själv i ditt sällskap.
Nu har den rollen liksom lämpats över till någon annan. Och att det inte längre är du gör mig ledsen och förvirrad.
Du som ju alltid har varit du. Den viktigaste, överlägset viktigaste för mig.
Men en krypande känsla säger mig att jag inte behöver dig lika mycket längre. Jag har vant mig vid din frånvaro och en annan har tagit din plats. Det var inte meningen att det skulle hända. Det bara hände.
Jag vill inte tänka tanken. Men vi kommer att förlora varandra. Det kanske redan hände någonstans på vägen hit. Man inser det inte förrän det är försent liksom.
Jag vet att vi inte kommer att skärpa oss och kämpa för oss.
Jag har undvikit tanken, men, en liten del av mig kanske inte vill kämpa. Du har ju redan bevisat det.
Om man försöker göra något, men du inte ger mig någon feedback, visst dör gnistan. Den där lilla gnistan av kämparglöd och hopp.
Visa toppen
Show footer