November
Thursday 2 December 2010 photo 2/5
|
Men..
Compadre hade inte riktigt samma tanke som jag tydligen.
Jag har ju misstänkt att han fallit tillbaka en hel del nu på senaste veckan i sitt gamla "kasta sig undan saker"-beteende, men nu har det ändå känts ett par dagar som han är tillbaka som min vän igen. Han har kommit och hälsat när jag hälsar på honom, vilket han inte gjort nu på flera dagar.
Vi gick ut till ridhuset och jag hade på både kapson och träns med bett. Antog att det kanske skulle bli lite svårigheter för avslappning i början men inte kunde jag ana att det skulle urarta såhär.
Först. Jag bad om ställning, han var jättespänd men duktig och försökte. Beröm, klapp och morot! Han blev direkt cool och jag blev varm och glad och tänkte att - yes, det var allt! Idag är en bra dag.
Sedan. Började vi gå lite på volten och jag visste redan att han skulle reagera för spöet eftersom han alltid gör det i början och behöver skutta av sig lite för att sedan bli helt lugn och oberörd av det. Jag strök spöet lugnt på bogen och bad honom flytta undan aningen för det, vilket resulterade i att han spände sig, stressade på i fortare tempo och bara gjort allt som jag inte bad honom om.. suck! :(
Efter massa varv tog mitt tålamod slut och jag kände hur besvikelsen sköljde över mig totalt. Vilket han också känner och så blir han både spänd, ledsen och skamsen på samma gång.
Han gick emot kapsonen och spände sig för spöet, lätt match va? (pff..)
Så, jag bara lät honom vara och tänkte att han får väl knalla på till han kommer underfund med att det inte är någon fara. Det som tillhör historien är att det funkar kanonis om jag "larvar" väldigt länge och bara låter honom vara. Tyvärr förstör minsta lilla störmoment då så det är liksom pest eller kolera typ. Därför låter jag honom hellre hetsa upp sig lite så han märker att det inte är krig jag är ute efter. När det väl släpper då är det som om han vill komma och sitta i mitt knä och bara kramas och mysa och GUUD vad underbart tack för att du orkar med mig :')
Men, idag kom vi aldrig dit.. Det bara gick utför. Han blir typ rädd för sig själv och jag var inte jättefinstilt i min kropp heller för den delen, ibland tar bara orken slut. Jag stod under tiden som det mesta kändes hopplöst, hur/om jag skulle göra något annorlunda. Jag känner själv hur jag i situationer som dessa hur jag helt tappar min magkänsla som annars är så bra på att tala om hur/vad jag ska göra.
Det gick ju självklart bättre nu och han gick inte längre emot kapsonen så mycket, följde den helt okej. Var nu inte rädd för spöet mer utan nu kom han bara in i sin nästa "fas" - där han inte tror på sig själv. Känns som att han efter att ha fått sina utbrott blir så sårbar att han ska gå sönder. Lilla vännen, ont i hjärtat gör det på mig :( Känner mig alltid så otroligt maktlös då eftersom mitt tålamod är så utslitet vid det här laget. Men som sagt, det kändes bättre.. och tänka sig - vips, så fick jag en magkänsla!
Inte vilken som helst heller..
Compadre hade inte riktigt samma tanke som jag tydligen.
Jag har ju misstänkt att han fallit tillbaka en hel del nu på senaste veckan i sitt gamla "kasta sig undan saker"-beteende, men nu har det ändå känts ett par dagar som han är tillbaka som min vän igen. Han har kommit och hälsat när jag hälsar på honom, vilket han inte gjort nu på flera dagar.
Vi gick ut till ridhuset och jag hade på både kapson och träns med bett. Antog att det kanske skulle bli lite svårigheter för avslappning i början men inte kunde jag ana att det skulle urarta såhär.
Först. Jag bad om ställning, han var jättespänd men duktig och försökte. Beröm, klapp och morot! Han blev direkt cool och jag blev varm och glad och tänkte att - yes, det var allt! Idag är en bra dag.
Sedan. Började vi gå lite på volten och jag visste redan att han skulle reagera för spöet eftersom han alltid gör det i början och behöver skutta av sig lite för att sedan bli helt lugn och oberörd av det. Jag strök spöet lugnt på bogen och bad honom flytta undan aningen för det, vilket resulterade i att han spände sig, stressade på i fortare tempo och bara gjort allt som jag inte bad honom om.. suck! :(
Efter massa varv tog mitt tålamod slut och jag kände hur besvikelsen sköljde över mig totalt. Vilket han också känner och så blir han både spänd, ledsen och skamsen på samma gång.
Han gick emot kapsonen och spände sig för spöet, lätt match va? (pff..)
Så, jag bara lät honom vara och tänkte att han får väl knalla på till han kommer underfund med att det inte är någon fara. Det som tillhör historien är att det funkar kanonis om jag "larvar" väldigt länge och bara låter honom vara. Tyvärr förstör minsta lilla störmoment då så det är liksom pest eller kolera typ. Därför låter jag honom hellre hetsa upp sig lite så han märker att det inte är krig jag är ute efter. När det väl släpper då är det som om han vill komma och sitta i mitt knä och bara kramas och mysa och GUUD vad underbart tack för att du orkar med mig :')
Men, idag kom vi aldrig dit.. Det bara gick utför. Han blir typ rädd för sig själv och jag var inte jättefinstilt i min kropp heller för den delen, ibland tar bara orken slut. Jag stod under tiden som det mesta kändes hopplöst, hur/om jag skulle göra något annorlunda. Jag känner själv hur jag i situationer som dessa hur jag helt tappar min magkänsla som annars är så bra på att tala om hur/vad jag ska göra.
Det gick ju självklart bättre nu och han gick inte längre emot kapsonen så mycket, följde den helt okej. Var nu inte rädd för spöet mer utan nu kom han bara in i sin nästa "fas" - där han inte tror på sig själv. Känns som att han efter att ha fått sina utbrott blir så sårbar att han ska gå sönder. Lilla vännen, ont i hjärtat gör det på mig :( Känner mig alltid så otroligt maktlös då eftersom mitt tålamod är så utslitet vid det här laget. Men som sagt, det kändes bättre.. och tänka sig - vips, så fick jag en magkänsla!
Inte vilken som helst heller..
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/visabella/478945211/
Visa toppen
Show footer