November
Thursday 2 December 2010 photo 4/5
|
(Se så förvånad Compadre själv är, hehe)
Nåväl, jag gick alltså och satte på mig ridhjälmen. Den ena magkänslan sade "Du sitter upp, du bara gör det!" och den andra (visste inte att man kunde ha två x_x) "Jag kommer trilla av!" Men jag satt upp..
Han stod helt still och avslappnad, jag var förvånad. Jag testade ställning, funkade fint. Dock lite hög form men-men.. Bad honom att gå framåt, det började lugnt och lunkade sedan på. Visst gick det ganska snabbt i skritten men han var väldigt rytmisk och jag fick en stor känsla i mig.
En mäktig känsla av att "Här kommer vi!" Det kändes snyggt, fint, häftigt (Öh? haha) Men så var det och jag kan inte hjälpa det, väldigt läckert.
Jag hade inte helt lång tygel, utan lite halvlång för jag litade inte på att allt skulle gå bra trots allt. Men han lyssnade jättefint på tygeltagen, som han för övrigt brukar krulla ihop sig mot när tygellängden blir lite halvkort.
Jag bad om öppna och sluta och enbart ett par små "puffar" mot tygeln gjorde han, men sedan bara funkade det. Han krullade inte ihop sig trots att jag fick visa lite tydligare. När han ett par gånger gick emot handen och jag fick visa lite tydligare och lyfte handen för att få fram nosen så bara gjorde han det. Utan att spänna sig och bli struttig i kroppen som han brukar. Istället fortsatte han trampa, nästan som på stället :O :D
Sedan, tog jag ett jävligt korkat beslut. Kaxig, mallig, stolt och stor som jag kände mig på min ädle springares rygg. Bra igångkickad på denna goa känsla, från att ha stått på marken och bara avskytt livet.. Så, tog jag beslutet om att ta trav (har inte travat på flera månader..)
Nåväl, jag gick alltså och satte på mig ridhjälmen. Den ena magkänslan sade "Du sitter upp, du bara gör det!" och den andra (visste inte att man kunde ha två x_x) "Jag kommer trilla av!" Men jag satt upp..
Han stod helt still och avslappnad, jag var förvånad. Jag testade ställning, funkade fint. Dock lite hög form men-men.. Bad honom att gå framåt, det började lugnt och lunkade sedan på. Visst gick det ganska snabbt i skritten men han var väldigt rytmisk och jag fick en stor känsla i mig.
En mäktig känsla av att "Här kommer vi!" Det kändes snyggt, fint, häftigt (Öh? haha) Men så var det och jag kan inte hjälpa det, väldigt läckert.
Jag hade inte helt lång tygel, utan lite halvlång för jag litade inte på att allt skulle gå bra trots allt. Men han lyssnade jättefint på tygeltagen, som han för övrigt brukar krulla ihop sig mot när tygellängden blir lite halvkort.
Jag bad om öppna och sluta och enbart ett par små "puffar" mot tygeln gjorde han, men sedan bara funkade det. Han krullade inte ihop sig trots att jag fick visa lite tydligare. När han ett par gånger gick emot handen och jag fick visa lite tydligare och lyfte handen för att få fram nosen så bara gjorde han det. Utan att spänna sig och bli struttig i kroppen som han brukar. Istället fortsatte han trampa, nästan som på stället :O :D
Sedan, tog jag ett jävligt korkat beslut. Kaxig, mallig, stolt och stor som jag kände mig på min ädle springares rygg. Bra igångkickad på denna goa känsla, från att ha stått på marken och bara avskytt livet.. Så, tog jag beslutet om att ta trav (har inte travat på flera månader..)
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/visabella/478947801/
Visa toppen
Show footer