Saturday 30 April 2011 photo 11/20
|
Bildtext: Pottan i paddocken, våren 2007
Historien om Lady Potter
Del 6
Men nu var det jag och Pottis igen. Jag var hos henne flera gånger i veckan men det var inte alltid så lätt kunna låna bil och ta sig dit, så ibland blev det oftare och ibland mer sällan.
Sadeltvången var fortfarande kvar och det var inte den bästa sadeln de hade till henne. Jag försökte ordna med mjuka paddar men ändå kändes det inte riktigt bra. Jag ville ju egentligen ha något riktigt och bra så jag visste att det blev det bästa möjliga med tanke på sadeltvången.
Hon drog ofta bak öronen när man skulle sitta upp eller av och ibland vände hon till och med om med hela huvudet och grinade illa, speciellt vid avsittningarna så ibland blev jag osäker på henne och vad hon tänkte göra. Hon kände nog även min osäkerhet eftersom jag inte tyckte utrustningen var helt okej så därför blev allt lite ojämnt.
I själva ridningen gick det väldigt mycket upp och ned. Jag kämpade med att försöka lära henne galoppfattningar eftersom hon bara slängtravade eller tog fel galopp. När det var dags att svänga och jag försökte ta mjukt i tygeln fick hon typ panik i ena varvet och slängde upp huvudet snett åt sidan så det kände som hon skulle slå omkull?!
Trots att jag försökte vara så mjuk jag bara kunde i handen när jag svängde kom de där rycken då hon slängde du hela skallen i vädret och hela hon lutade inåt som om vi skulle gå omkull. Om jag tog så lite att hon inte lyssnade och väggen istället tog emot så hon fick svänga kom inte de där rycken, men å andra sidan kändes det inte så kul att inte kunna svänga. Det var inte alls samma sak ute, då kom de bara ibland fast mycket mindre..
Fråga mig inte vad det var som fick mig att fasta för Pottan. Hon var liten, ranglig, späd och kunde ingenting. Å andra sidan var hon den hästen som dykt upp i mitt liv, som jag fick pyssla med, som var annorlunda, som ändå var så mysig och gosig. Hon var villig och ovillig på samma gång, som om hon ville fast inte kunde eller förstod.
Jag ville inte sitta mitt ute i skogen i deras paddock med en hård sadel som jag inte tyckte satt riktigt bra. Jag ville ta henne in till stan, jag ville ha henne som min (som fodervärd typ..) och verkligen ge henne en chans. Bara för att hon låg så himla mycket efter med allt, både mentalt och fysiskt så var jag definitivt beredd att ge henne en chans – det var hon värd!
Historien om Lady Potter
Del 6
Men nu var det jag och Pottis igen. Jag var hos henne flera gånger i veckan men det var inte alltid så lätt kunna låna bil och ta sig dit, så ibland blev det oftare och ibland mer sällan.
Sadeltvången var fortfarande kvar och det var inte den bästa sadeln de hade till henne. Jag försökte ordna med mjuka paddar men ändå kändes det inte riktigt bra. Jag ville ju egentligen ha något riktigt och bra så jag visste att det blev det bästa möjliga med tanke på sadeltvången.
Hon drog ofta bak öronen när man skulle sitta upp eller av och ibland vände hon till och med om med hela huvudet och grinade illa, speciellt vid avsittningarna så ibland blev jag osäker på henne och vad hon tänkte göra. Hon kände nog även min osäkerhet eftersom jag inte tyckte utrustningen var helt okej så därför blev allt lite ojämnt.
I själva ridningen gick det väldigt mycket upp och ned. Jag kämpade med att försöka lära henne galoppfattningar eftersom hon bara slängtravade eller tog fel galopp. När det var dags att svänga och jag försökte ta mjukt i tygeln fick hon typ panik i ena varvet och slängde upp huvudet snett åt sidan så det kände som hon skulle slå omkull?!
Trots att jag försökte vara så mjuk jag bara kunde i handen när jag svängde kom de där rycken då hon slängde du hela skallen i vädret och hela hon lutade inåt som om vi skulle gå omkull. Om jag tog så lite att hon inte lyssnade och väggen istället tog emot så hon fick svänga kom inte de där rycken, men å andra sidan kändes det inte så kul att inte kunna svänga. Det var inte alls samma sak ute, då kom de bara ibland fast mycket mindre..
Fråga mig inte vad det var som fick mig att fasta för Pottan. Hon var liten, ranglig, späd och kunde ingenting. Å andra sidan var hon den hästen som dykt upp i mitt liv, som jag fick pyssla med, som var annorlunda, som ändå var så mysig och gosig. Hon var villig och ovillig på samma gång, som om hon ville fast inte kunde eller förstod.
Jag ville inte sitta mitt ute i skogen i deras paddock med en hård sadel som jag inte tyckte satt riktigt bra. Jag ville ta henne in till stan, jag ville ha henne som min (som fodervärd typ..) och verkligen ge henne en chans. Bara för att hon låg så himla mycket efter med allt, både mentalt och fysiskt så var jag definitivt beredd att ge henne en chans – det var hon värd!
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/visabella/482925086/