I ridhuset hade vi lika mycket att snacka om. Helt slut i både fysiskt och psykiskt efteråt. Zebastian heter nog Krig i efternamn X)

När vi äntligen nått varandra på någon slags nivå släppte jag honom tros allt med noga uppsikt över honom och Ida vaktandes vid staketet. Så lät jag honom bara lunka omkring och känna sig fri. Sedan gick vi hemåt, tyvärr blev det också ett ganska stort projekt. Han förstod fortfarande inte skillnaden mellan att lyssna och LYSSNA. Han gjorde som jag sade men direkt igen struntade han i det. Jag upprepade och upprepade men ändå tog han det så lugnt och stillsamt att jag fick säga till på skarpen - IGEN - och så förstod han, iaf. en stund.

Speciell/udda känsla jag får av denna hästen. På ett sätt tycker jag synd om honom och på ett sätt blir jag irriterad. Han känns nästan arrogant, fast ändå så mjuk och kontaktsökande. Ändå söker han kontakt utan någon direkt tanke, mer som om han alltid gjort så. Samma sak när jag markererar, då lyssnar han väl, för att direkt inte lyssna eller förstå, som om det inte riktigt når fram till honom. Guldfiskminne som Ida sade, kunde man nästan tro!?

Jag skulle vilja säga att det rätta ordet är likgiltig! Han gör det han ska men egentligen så bryr han sig inte.. Lustig känsla, har faktiskt aldrig känt så för en häst förr?! Det blir spännande, kusligt att fortsätta med denna häst, som ju inte känns som min. Men enbart ett par dagar har gått och allt ska få smälta in på båda håll först.

Jag tänkte låta alla preparat få göra sitt först, sedan kommer vi till mental och fysisk träning. Tiden får göra sitt :)

hehe okej :) det är spännande med mentala likheter och olikheter .