Tuesday 14 April 2009 photo 1/5
|
Jag är så vilsen. Jag och mitt hjärta har gått vilse i den stora skogen som kallas kärlek. Den är mörk med många vassa taggar. Dom sticker, river, skär. Dom skadar mig och mitt hjärta. Det kommer vara ärr som aldrig försvinner. Dom kommer alltid att finnas kvar. Dom kommer att påminna mig om vad som hänt och vad som aldrig hände.
Jag blir rädd. Jag ser inget. Jag känner inget. Jag vet ingenting. Det är kallt och jag är alldeles ensam. Jag söker eftervärme men finner ingen. Jag stöter bort den värme jag kan få och jagar en värme jag aldrig kommer att ha. Varför jag inte tar den värme jag erbjuds vet jag inte. Jag söker istället efter något som är omöjligt. En värme som värmer både min kropp och själ. En värme jag har fått känna på. En värme jag aldrig kommer att få känna igen.
Om jag har gått in i skogen kommer jag aldrig ut. Jag går djupare och djupare in och tror att jag ska finna ett slut. Det är så fel! Om jag gått in kommer jag aldrig ut. Men jag har hoppet uppe och fortsätter. Jag stöter på ett och annat hinder: ett eget brustet hjärta, någon annans brustna hjärta, ett gammalt hjärta. Jag försöker ta mig förbi dom, men dom för följer mig. Jag springer. Jag smyger. Jag gömmer mig. Men dom finner mig hela tiden. Dom hittar mig överallt.
Jag vill bara försvinna. Bara vara borta. Men jag hittar inte ut. Jag hittar inte ut ur denna mörka skog som kallas kärlek. Jag går varje stig. Går dom så långt det går. Men ingen leder ut. Ingen leder mig ut ur denna skog av mörker. Ibland kan det bli att jag finner en strimma av ljus. Det varar en tid men sen så försvinner den och allt blir mörk igen.
Har man gått in i skogen så kan man aldrig kommer ut! Kan man aldrig komma ut kan man aldrig glömma! Kan man aldrig glömma kan man aldrig sluta tänka! Kan man aldrig sluta tänka kan man aldrig sluta hitta fel! Kan man aldrig sluta hitta fel kan man aldrig bli kär! Kan man aldrig bli kär kan man aldrig hamna i skogen!
// Sara Andersson 14/4 -09
Jag blir rädd. Jag ser inget. Jag känner inget. Jag vet ingenting. Det är kallt och jag är alldeles ensam. Jag söker eftervärme men finner ingen. Jag stöter bort den värme jag kan få och jagar en värme jag aldrig kommer att ha. Varför jag inte tar den värme jag erbjuds vet jag inte. Jag söker istället efter något som är omöjligt. En värme som värmer både min kropp och själ. En värme jag har fått känna på. En värme jag aldrig kommer att få känna igen.
Om jag har gått in i skogen kommer jag aldrig ut. Jag går djupare och djupare in och tror att jag ska finna ett slut. Det är så fel! Om jag gått in kommer jag aldrig ut. Men jag har hoppet uppe och fortsätter. Jag stöter på ett och annat hinder: ett eget brustet hjärta, någon annans brustna hjärta, ett gammalt hjärta. Jag försöker ta mig förbi dom, men dom för följer mig. Jag springer. Jag smyger. Jag gömmer mig. Men dom finner mig hela tiden. Dom hittar mig överallt.
Jag vill bara försvinna. Bara vara borta. Men jag hittar inte ut. Jag hittar inte ut ur denna mörka skog som kallas kärlek. Jag går varje stig. Går dom så långt det går. Men ingen leder ut. Ingen leder mig ut ur denna skog av mörker. Ibland kan det bli att jag finner en strimma av ljus. Det varar en tid men sen så försvinner den och allt blir mörk igen.
Har man gått in i skogen så kan man aldrig kommer ut! Kan man aldrig komma ut kan man aldrig glömma! Kan man aldrig glömma kan man aldrig sluta tänka! Kan man aldrig sluta tänka kan man aldrig sluta hitta fel! Kan man aldrig sluta hitta fel kan man aldrig bli kär! Kan man aldrig bli kär kan man aldrig hamna i skogen!
// Sara Andersson 14/4 -09
Comment the photo
finns här vett du :P
Hoppas de löser sig <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/voffan/355483809/