July
Friday 21 December 2012 photo 1/1
|
Change
Orelaterad instagrambild på mig.
Detta är en novell jag skrev i skolan. Varje år har niorna en novelltävling då vi skriver en hel förmiddag. Priset delades ut idag och jag kom 2:a! Blev jätteglad för det!! Motiveringen var: För en träffsäker skildring av tonårskärlek.
Läs och säg gärna vad ni tycker om min novell!
Vet inte varför det blir massa koder, men har försökt få bort så mycket som möjligt!
-
Tankfull<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
Jonna sitter i sitt rum på fjärde våningen i höghuset på Syréngatan. Ute är det kallt och mörkt men inne värmer elementet upp Jonnas rum. Hon sitter som vanligt uppflugen på sitt skrivbord och tittar ut genomfönstret. Man kan fråga sig varför hon sitter just på skrivbordet, men det gör hon alltid när hon har något att tänka på, vilket hon ofta har. Hon är en tänkare, Jonna. <o:p></o:p>
Ikväll tänker hon på Max, precis som hon gjorde igår och dagen innan det. Precis som hon har gjort alla kvällar de senaste veckorna. Max, Max, Max. Hela tiden tänker hon på honom. Han går i klassen över henne och för ett tag sedan upptäckte hon hur mycket hon tycker om honom. Även fast hon inte känner honom så väl gillar hon honom väldigt mycket. Inte nog med att han ser bra ut, han är så gudomligt snäll också. Det tycker alla. Ser han någon som är ledsen, det kvittar vem det är, går han fram och tröstar den personen. Om någon är taskig mot någon annan säger han ifrån. Jonna ler lite för sig själv där hon sitter. Leendet är både sorgligt och lyckligt. Sorgligt för han hon i princip vet att han inte ens har lagt märke till henne och lyckligt för att, ja, det är underbart att vara kär.<o:p></o:p>
Medan hon sitterdär och tittar ut genom fönstret tänker hon på Max fina ansiktsdrag. Demarkerade käkbenen, de starkt gröna ögonen och det stora leendet. Det bruna,ostyriga håret som han försöker fixa till med hjälp av lite hårgelé. När Jonnablundar ser hon direkt Max framför sig och hon blir alldeles varm i kroppen. <o:p></o:p>
Till skillnad frånandra så längtar hon inte till helgen när skolan börjar en måndagsmorgon. Helstav allt skulle hon nog vilja strunta i helgen helt eftersom hon inte får se Maxdå. Alla dagar när han är i skolan är bra, resten kan man lika gärna hoppa övertycker hon. I skolan har han sitt skåp bara några meter från hennes och honförsöker alltid att inte rodna när han går förbi henne. Oftast står hon ochstirrar in i sitt skåp när han kommer, annars hade hon väl skämt ut sig totalt.Så fort hon hör hans röst rodnar hon och det hade ju varit ganska pinsamt omhan hade sett det.<o:p></o:p>
Hennes bästa kompisMia tycker att hon borde prata med Max. Att de borde gå och fika eller något,Jonna har ju faktiskt honom som vän på Facebook och hon skulle lätt kunnaskicka ett meddelande till honom. Mia har väldigt lätt för att prata med folkoch hon är inte det minsta blyg. Jonna däremot är ganska blyg, särskilt när detgäller något sådant här. Man kanske kan tycka att det inte är så svårt att baraskicka ett meddelande på Facebook men hon kan bara inte. Tänk så har han redanen flickvän i hemlighet? Nej, hon vågar inte prata med honom, helt enkelt. Dethar Mia svårt att förstå, hon hade kunnat gå fram till någon i korridoren ochsäga att hon gillar den personen och det tycker Jonna är helt galet. De ärväldigt olika ändå, Jonna och Mia.<o:p></o:p>
Medan Jonna sitterdär och tänker vibrerar hennes mobil. Hon tänker att det säkert är Mia så honbryr sig inte om att kolla. Mia kan gott vänta en stund tycker hon och sluterögonen samtidigt som hon fortsätter att tänka på Max. Hon ser framför sig närhan hjälper en liten flicka som har trillat och skrapat sig på knät. Att hankan vara så snäll. Han måste ha ett hjärta av guld eller något i den stilentänker hon och ler ännu en gång för sig själv. <o:p></o:p>
Mobilen vibrerarigen och stör Jonna när hon tänker. Hon sneglar på klockan som hänger på väggentill höger om henne. Visarna står på halv sju och det är vid den här tiden honbrukar få sms från Mia, som alltid är och tränar efter skolan. Så Jonna bryrsig inte om att kolla på mobilen nu heller eftersom det kanske är ungefär enhalv procents chans att det är någon annan än Mia. <o:p></o:p>
Från köket kännerhon att det börjar lukta mat, men hon reflekterar inte så mycket över det och sitterkvar i sin position på skrivbordet. Hon kan inte komma ihåg när hon tänkte pånågot annat än Max senast. Hon skrattar lite. Vad knäppt ändå. Här sitter honoch tänker på en kille som hon är kär i och när hon kommer på att hon säkerthar tänkt på honom i tre veckor, går det upp för henne att hon kanske måsteskicka iväg det där meddelandet som Mia har försökt få henne att skicka i någonvecka nu. Annars kommer hon aldrig att få reda på något mer om personen hontycker så mycket om. <o:p></o:p>
Eftersom hon inteorkar starta datorn sträcker hon sig efter sin mobil och precis när hon tar denvibrerar den ännu en gång. Hon låser upp den och ser att det inte alls är Miasom skickat alla sms. De är från ett nummer hon inte känner igen. Hon klickarsig in på meddelanden och öppnar konversationen. I det första meddelandetförstår hon inte särskilt mycket om vad alla dessa sms handlar om, bara attdenna person har fått hennes nummer av hennes bästa vän.<o:p></o:p>
"Hej. Fick ditt nummer av Mia… Jag…"<o:p></o:p>
Hon fortsätter att läsa nästa meddelande, men än har honinte fått reda på vem det är ifrån.<o:p></o:p>
"Jag… Jag har tänkt på dig hela kvällen Jonna. Eller ja,inte bara ikväll. Varje dag, i flera veckor. Jag kan inte sluta tänka på dig…Jag gillar dig väldigt mycket Jonna. Vi kanske kan träffas någon dag? Men baraom du vill såklart. Vilket du kanske inte alls vill… men äsch. Det hade i allafall varit roligt att ta en fika tillsammans, eller något sånt."<o:p></o:p>
När hon läser det senaste meddelandet blir hon lycklig, mensamtidigt chockad.<o:p></o:p>
"Det är Max förresten. Max i 9C."<o:p></o:p>
Tankfull<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
Jonna sitter i sitt rum på fjärde våningen i höghuset på Syréngatan. Ute är det kallt och mörkt men inne värmer elementet upp Jonnas rum. Hon sitter som vanligt uppflugen på sitt skrivbord och tittar ut genomfönstret. Man kan fråga sig varför hon sitter just på skrivbordet, men det gör hon alltid när hon har något att tänka på, vilket hon ofta har. Hon är en tänkare, Jonna. <o:p></o:p>
Ikväll tänker hon på Max, precis som hon gjorde igår och dagen innan det. Precis som hon har gjort alla kvällar de senaste veckorna. Max, Max, Max. Hela tiden tänker hon på honom. Han går i klassen över henne och för ett tag sedan upptäckte hon hur mycket hon tycker om honom. Även fast hon inte känner honom så väl gillar hon honom väldigt mycket. Inte nog med att han ser bra ut, han är så gudomligt snäll också. Det tycker alla. Ser han någon som är ledsen, det kvittar vem det är, går han fram och tröstar den personen. Om någon är taskig mot någon annan säger han ifrån. Jonna ler lite för sig själv där hon sitter. Leendet är både sorgligt och lyckligt. Sorgligt för han hon i princip vet att han inte ens har lagt märke till henne och lyckligt för att, ja, det är underbart att vara kär.<o:p></o:p>
Medan hon sitterdär och tittar ut genom fönstret tänker hon på Max fina ansiktsdrag. Demarkerade käkbenen, de starkt gröna ögonen och det stora leendet. Det bruna,ostyriga håret som han försöker fixa till med hjälp av lite hårgelé. När Jonnablundar ser hon direkt Max framför sig och hon blir alldeles varm i kroppen. <o:p></o:p>
Till skillnad frånandra så längtar hon inte till helgen när skolan börjar en måndagsmorgon. Helstav allt skulle hon nog vilja strunta i helgen helt eftersom hon inte får se Maxdå. Alla dagar när han är i skolan är bra, resten kan man lika gärna hoppa övertycker hon. I skolan har han sitt skåp bara några meter från hennes och honförsöker alltid att inte rodna när han går förbi henne. Oftast står hon ochstirrar in i sitt skåp när han kommer, annars hade hon väl skämt ut sig totalt.Så fort hon hör hans röst rodnar hon och det hade ju varit ganska pinsamt omhan hade sett det.<o:p></o:p>
Hennes bästa kompisMia tycker att hon borde prata med Max. Att de borde gå och fika eller något,Jonna har ju faktiskt honom som vän på Facebook och hon skulle lätt kunnaskicka ett meddelande till honom. Mia har väldigt lätt för att prata med folkoch hon är inte det minsta blyg. Jonna däremot är ganska blyg, särskilt när detgäller något sådant här. Man kanske kan tycka att det inte är så svårt att baraskicka ett meddelande på Facebook men hon kan bara inte. Tänk så har han redanen flickvän i hemlighet? Nej, hon vågar inte prata med honom, helt enkelt. Dethar Mia svårt att förstå, hon hade kunnat gå fram till någon i korridoren ochsäga att hon gillar den personen och det tycker Jonna är helt galet. De ärväldigt olika ändå, Jonna och Mia.<o:p></o:p>
Medan Jonna sitterdär och tänker vibrerar hennes mobil. Hon tänker att det säkert är Mia så honbryr sig inte om att kolla. Mia kan gott vänta en stund tycker hon och sluterögonen samtidigt som hon fortsätter att tänka på Max. Hon ser framför sig närhan hjälper en liten flicka som har trillat och skrapat sig på knät. Att hankan vara så snäll. Han måste ha ett hjärta av guld eller något i den stilentänker hon och ler ännu en gång för sig själv. <o:p></o:p>
Mobilen vibrerarigen och stör Jonna när hon tänker. Hon sneglar på klockan som hänger på väggentill höger om henne. Visarna står på halv sju och det är vid den här tiden honbrukar få sms från Mia, som alltid är och tränar efter skolan. Så Jonna bryrsig inte om att kolla på mobilen nu heller eftersom det kanske är ungefär enhalv procents chans att det är någon annan än Mia. <o:p></o:p>
Från köket kännerhon att det börjar lukta mat, men hon reflekterar inte så mycket över det och sitterkvar i sin position på skrivbordet. Hon kan inte komma ihåg när hon tänkte pånågot annat än Max senast. Hon skrattar lite. Vad knäppt ändå. Här sitter honoch tänker på en kille som hon är kär i och när hon kommer på att hon säkerthar tänkt på honom i tre veckor, går det upp för henne att hon kanske måsteskicka iväg det där meddelandet som Mia har försökt få henne att skicka i någonvecka nu. Annars kommer hon aldrig att få reda på något mer om personen hontycker så mycket om. <o:p></o:p>
Eftersom hon inteorkar starta datorn sträcker hon sig efter sin mobil och precis när hon tar denvibrerar den ännu en gång. Hon låser upp den och ser att det inte alls är Miasom skickat alla sms. De är från ett nummer hon inte känner igen. Hon klickarsig in på meddelanden och öppnar konversationen. I det första meddelandetförstår hon inte särskilt mycket om vad alla dessa sms handlar om, bara attdenna person har fått hennes nummer av hennes bästa vän.<o:p></o:p>
"Hej. Fick ditt nummer av Mia… Jag…"<o:p></o:p>
Hon fortsätter att läsa nästa meddelande, men än har honinte fått reda på vem det är ifrån.<o:p></o:p>
"Jag… Jag har tänkt på dig hela kvällen Jonna. Eller ja,inte bara ikväll. Varje dag, i flera veckor. Jag kan inte sluta tänka på dig…Jag gillar dig väldigt mycket Jonna. Vi kanske kan träffas någon dag? Men baraom du vill såklart. Vilket du kanske inte alls vill… men äsch. Det hade i allafall varit roligt att ta en fika tillsammans, eller något sånt."<o:p></o:p>
När hon läser det senaste meddelandet blir hon lycklig, mensamtidigt chockad.<o:p></o:p>
"Det är Max förresten. Max i 9C."<o:p></o:p>
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/wewriters/511874043/
Visa toppen
Show footer