July
Thursday 3 January 2013 photo 1/1
|
Change
Bild från Google.
Här är ett utdrag ur en novell som jag skrev 2010.
Ett längre utdrag finns på min blogg :)
Lukas är hemlös och lever nere vid floden under en bro. Han är en ung man som drömmer om ett annat liv, som inte innefattar den hårda vardag som han dagligen utsätts för.
-
Det tog inte lång tid att ta sig till kojan och snart kunde Lukas krypa genom den filt som agerade som dörr. Innanför hade han brett ut filtar och mattor över marken för att dämpa ojämnheten från gräs och sten. Utrymmet där inne var inte så stort och direkt när man kom in hamnade han i det som han hade valt att kalla sängen. Sängen var egentligen bara lite filtar som blivit vikta dubbelt och en prydnadskudde någon en gång hade kastat i floden. När han hittade den hade den varit prydd med guldfärgade paljetter, broderier i olika färger och tofsar i hörnen. Men alltihop hade varit så obekvämt att sova på att han snabbt hade petat bort det. Nu var kudden bara enkelt klarrosa och kändes lite som en färgklick bland de solkiga filtar och mattor som annars fanns där inne. Lukas hängde av sig väskan och banjon och lade det på ett lågt litet bord han också hade hittat. Han tände ett litet ljus som var placerad på bordet innan han satte sig till rätta i sängen och började äta av brödet. Hans blick sökte sig automatiskt till lågan som rörde sig i takt med att vinden rörde om filten vid dörröppningen.
Det hade inte alltid varit så här. En gång hade Lukas mamma levt och hållit honom i handen, nästan som vilken unge som helst. Han kunde ibland fortfarande komma ihåg värmen av hennes fingrar slutna om hans lilla hand när de sprang ned för gatan. Men han mindes sällan något ansikte. För även om Lukas mamma hade varit en god kvinna, hade hon mest varit en rädd kvinna. Det var hennes panikartade röst som skrek i hans huvud när det var som värst, annars var det den låga, nervösa tonen han hörde i sina drömmar. Den som hon alltid hade använt när hon väckte honom ur sömnen för ytterligare ett rymningsförsök, som alltid misslyckades. De flydde ofta men blev tvungna att komma tillbaka då fadern ständigt hittade dem överallt. För var det något som var starkt i Lukas minne, var det fadern. Av någon anledning hade fadern hatat mamma och hade verkligen använt det yttersta av sin fantasi för att nästan döda henne. Tills den dag han faktiskt hade gjort det. Då hade han blivit alldeles stel och grå och stirrat på den livlösa och sargade kropp som vilade vid hans fötter.
Lukas hade också stirrat, sedan hade han sprungit sin väg. Han hade sprungit i flera dagar, med ett barns uthållighet hade han rusat utan att stanna. Tills han hade kommit till den här staden. Här var alla anonyma för varandra och han hade aldrig behövt knyta något band med någon. Kyrkan hade hjälpt honom den första tiden, mest för att han hade varit så liten. Nunnorna hade visat honom hur man stavade och läste och pratade. Men de vita murarna hade skrämt honom även om människorna därinnanför var vänliga. De hade släppt ut honom när de hade märkt hans osäkerhet men lovade att alltid hålla en sovplats åt honom. Lukas var tacksam för deras godhet men längtade inte direkt tillbaka till kyrkan. På kyrkan behandlades han som om han var döende, alla tyckte synd om honom. Något han däremot längtade efter var att någon dag kunna skapa sig något eget att hålla kärt. Den här platsen under bron var väl inget att skryta med men var i alla fall något på vägen.
Annons
Visa toppen
Show footer