July
Saturday 26 October 2013 photo 1/1
|
Change
Det första kapitlet ur andra boken i en trilogi (hängde någon med där? xD), där man möter en av bokens protagonister, Otto Roux.
LEGOKNEKTEN OTTO ROUX HADE kallats för Murbräckan av sina vapenbröder i Tolvdagarskriget utanför Srina’dae. Hans förmåga med slagsvärdet hade ansetts vara exceptionell var han än haft anledning att visa upp sina kunskaper, och när han kompletterade slagsvärdets skicklighet med stridshammarens skallkrossande kraft hade han lämnat mycket få soldater utan förundran. I drabbningen vid Drakklyftan i Södercoralle hade han nästan mist ett ben till följd av krigsdvärgars stridsvildsvin och deras bepansrade betar; han saknade ett revben på bröstkorgens högra sida som han sålt till en svartmagiker för att ha råd med ett nytt svärd efter att hans förra gått sönder; han hade ett djupt ärr över ena skuldran som syntes gå in till benet och som gapade när han sträckte sina armar, och hjässan höll han kal eftersom hettad olja vid en belägring svett bort det mesta över större delen av sidan och han befarade att inget nytt hår ändå skulle växa ut.
Allt detta hade gjort Otto Roux väl införstådd i livet som soldat och med våld och strider i stort, men aldrig hade han sett någon bruka sitt vapen som den blondlockige yngling, som ensam försökte nedgöra tre rövare på den stig Otto Roux valt att gå.
Otto övervägde att vända om och ta sig tillbaka till den senaste korsning han passerat. Vägskyltarna hade visat till en liten by han visste låg några fjärdingsvägar ifrån Darmael, dit han var på väg, så omvägen hade inte blivit tillräcklig för att besväras över. Men så var det sättet ynglingen försökte rå på tre rövare samtidigt, med en stil Otto inte sett vare sig på slagfältet eller i bykrogen; frenetiskt och på sin höjd smidig, men skicklighet var inte del av den och även om den var effektiv verkade den bygga mer på ilska än övervägande och rövarnas uppenbara tafatthet med att förstå sig på den. Stilen gjorde Otto nyfiken.
Ynglingen kunde inte vara mer än tjugo år. Tjugofem kanske, om han vore ett av släktena från norra Srina’dae som hade en fornspillra av alvblod i sig, som lät dem leva förbi nittio innan de började visa tecken på ålderdom och då åldras i nästan dubbel takt att hundratioårsdagen sällan upplevdes. Kläderna ynglingen bar visade på börd så möjligheten var inte långsökt, det ansågs vara lika ädelt bland människorna med litet alvblod i sina ådror, hur liten del det än handlade om, som det ansågs vara vidrigt med samma andel människoblod hos och bland alverna. Nyfikenheten över var ynglingen lärt sig bruka sin florett på det där sättet, samt en plötslig önskan att få en tydligare bild av broderingarna kring hans väst, fick Otto att kliva lite närmare bråket på stigen.
Efter alla sina år på vandrande fot hade Otto lärt sig Husen av Srina’daes färger och broderier. Han hade lärt sig vilka Hus som ständigt låg i fejd och som därför ofta var i behov av ett hyrsvärd som honom själv; vilka som var rikast och därtill slösaktigast; vilka som var välbärgade men snåla och inte lönt att slösa tid att tigga hos; vilka som höll till i vilka trakter för att veta vilket namn man skulle påstå sig ha kontakter med för att slippa bli överfallen eller avrättad efter att ha gått in på fel marker. Ynglingens gröna väst, med den tydliga guldbrokaden av lönnlöv och smörblommor sade att han var från Huset Elicourt. En tämligen intetsägande släkt med säte i Srinai, Srina’daes huvudstad. De förfogade inte över egen mark utan var ett av de släkten som sades ha flyttat in till Srinai från öster medan staden och landet fortfarande var ungt, och de försörjde sig istället på skeppsbygge, en profitabel inriktning med tanke på hur omfattande skeppshandeln var i landet.
Det var också ett av de berömda Husen som ägde kung Molgrams gunst och som, mycket riktigt, sades besitta den där bråkdelen av alvblod i sina vindlande släktled.
Otto Roux blev därför med ens ytterligare litet nyfiken på spektaklet. Medlemmarna ur Elicourt vistades ytterst sällan utanför sina välskyddade gods inne i staden och besökte som mest sina skeppsvarv vid norrhamnarna. De var inte särskilt engagerade politiskt även om de hade åsikter och modet att stå för dem, och deras skepp låg alltid främst i utvecklingen av sjöfarten vilket beredde dem tillbörlig respekt. Att se en av husets medlemmar ute i skogen, långt ifrån både skyddande stadsmur och grannby, var tillräckligt för att få någon upplyst man nyfiken, och Otto, som inte var något undantag, gick närmare.
Denna nyfikenhet stävjades inte desto mindre när han på närmare håll kunde läsa av rövarna bättre. Han hade varit upptagen med att granska adelsynglingen, för att se om det genom hans börd och dess fallenhet för att utdela belöningar fanns egen vinning i att erbjuda sin hjälp eller inte. Det var först nu han kunde se vad för rövare det var som bestämt sig för att trotsa den högstående sommarsolen och överfalla någon utan skyddet av nattens mörker. Så dumma var ytterst få rövare och sådana dumma rövare beredde stor underhållning, trots allt.
Dessa var inte de vanliga rövarna som lurade i skogarna utanför Srinai, där de aldrig behövde vänta länge på byten tack vare det ständiga flödet av handelstransporter från Srinais hamnar ut i landet. Rövarna var litet äldre män, ingen hade längre kvar den ungdomliga lättheten i sina steg, och de var illa maskerade. Deras ansikten var nätt och jämnt dolda och sättet de knutit linnescarfarna över näsa och öronen skvallrade om att de inte förväntat sig att det skulle behöva hålla särskilt länge, att överfallet skulle vara över nästan i samma stund det börjat. De hade nog inte väntat med motståndet de fått i adelsynglingen, eller hans snudd på humoristiska frenesi, med vilken han svingade floretten kring sig och stötte den i rövarnas lår och överarmar. Deras mörka kläder var alldeles fläckiga av mörkt, spillt blod. Floretten var inget vapen för massakrer – det var ett verktyg för heder och ära, gentlemän emellan – men de kunde bygga tillräcklig frustration hos de flesta som tvingades till dess motstånd.
Sant och riktigt var det att adelsynglingen lyckats fäkta undan sina rövare och att hans sällan sedda teknik höll alla tillräckligt upptagna för att inte märka hur Otto kunde kliva ännu närmare, så nära att han nu stod under ett bastant almträd några manslängder ifrån tumultet. Otto kunde inte undgå att se paralleller med den trängda räven, som med sina klor och vassa hugg kunde hålla till och med ett helt pack jakthundar på stånd. Ett tag. Till dess hundarna förstod typen, och sedan var det kört.
Huruvida han såg någon vinning i att lägga sig i bråket eller inte var en fråga han inte behövde hitta svar på, då det i nästa ögonblick betydde mindre om han gick med förtjänst eller ej – adelsynglingen stod några manslängder bort med raden av rövare mellan sig och Otto. Det var på det sätt han blivit varse att de hade publik och med florettens spets plötsligt riktad mot legoknekten utbrast han:
"Stå inte där och glo, din lumpna plåthög! Detta är ingen vaudeville!"
Annons
Visa toppen
Show footer