Monday 9 February 2009 photo 1/1
|
Efter mycket om och men, så slutade jag bry mig om dig. Du ville ju ändå inte det jag ville, och jag tyckte att jag hade kämpat tillräckligt länge nog. Jag slutade prata med, dig, jag verkligen försökte ignorera dig. Jag ville verkligen visa att jag INTE alls brydde mig ett endaste dugg om dig! Men en dag, jag tror det var juldagen förra året, så skrev du till mig, för första gången på veckor och dagar. Men jag tänkte inte vara allt för snäll inte, visst det var väl roligt att du skrev till mig, men än sen då? Okej, nu låter jag väldigt oberörd, men det var faktiskt så att efter att jag loggat ut ifrån datorn den kvällen, så grät jag, jag grät floder, om sanningen ska fram.
Tiden gick och vi började väl prata lite mer, hälsa på varandra i skolan, skriva lite på msn och så. Men inte så mycket mer än det. Men sen en kväll, jag kommer ihåg att jag hade vart i badhuset med, Johanna, Agnes, min mamma och mina systrar, tidigare den kvällen. Jag var helt slut efter badet, jag la mig för att kolla på tv i soffan, och sedan somnade jag. Jag vaknade upp runt klockan 12, och jag gick in till mitt rum för att gå och lägga mig. Jag kollade min mobil, jag hade fått ett meddelande och två missade samtal. Hela magen vred och vände på sig, meddelandet var ifrån dig, och det var du som hade ringt mig. Du hade skrivit
"Hehe, jag tror verkligen att jag saknar dej vid min "sida" , låter kanske drastiskt eller vad man nu ska kalla det. Aja, saken är den att jag saknar något du har. "
Länge stod jag och bara strirrade på telefonen, och jag tänkte ingenting. Jag visste inte vad jag skulle tänka. Vad var det som just hade hänt föressten? Efter en lång stunds stirrande så tog jag modet till mig, och ringde upp dig. När signalerna gick fram, så tänkte jag lägga på, men du hann svara. Jag frågade vad du höll på med egentligen, vad du ville mig och med mig? Du försökte förklara, men det gick väl inte så jättebra, lite full var du nog också. Jag förstod ändå inte. Jag var i en chock-fas! Men jag förstod någorlunda till slut iallafall. Vi la på, men bestämde att vi skulle höras dagen efter. Vi hördes av kvällen därpå, och det blev väl inte mycket sagt den gången heller. Men du ville att jag skulle komma till dig, men jag sa nej, det var ännu för tidigt. Vi bestämde istället, att jag skulle följa med dig hem efter att vi hade vart i Gustavsvik med skolan, tisdagen som kom.
Jag följde iallafall med dig hem på tisdagen, och sedan sov jag kvar. Det var en konstig känsla, att få vara i dina armar igen, att få kyssa dig igen, ja att bara få vara med dig igen. Vi stannade hemma på onsdagen, och sedan sov jag kvar till torsdag också. Vi hördes av på tordag, och fredag, och sedan så eftersom att Johanna fyllde 18 lördagen den 9 Februari, så skulle hon ha fest den dagen också. Och du var också bjuden dit. När du kom dit, så var det först lite spänt emellan oss, vi visste inte hur vi skulle beté oss. Men sedan, så släppte allt. Vi släppte inte taget om varandra, under hela kvällen. Men när festen började lida mot sitt slut, så ville du att jag skulle följa med dig hem, men jag sa att det inte gick, eftersom att det var min pappa som skulle hämta mig, och de andra flickorna. Och sedan så frågade du om du fick följa med mig hem istället. Allvarligt talat, så trodde jag aldrig att du skulle fråga det. Men du kom med mig hem, vi åt, och sedan gick vi och la oss.
Vi gosade, och sedan frågade jag: "Daniel... är vi tillsammans nu?"
Och du svarade: "Ja, det är vi!"
Vi blev tillsammans den 9 Februari 2008.
Emma och Daniel.
----------------------------------------------------------------------
Och idag är det exakt ett år sedan, och tiden har gått så fort, den har verkligen bara sprungit iväg. Vi har haft våra upp och nedgångar, vi har bråkat, och vi har tjaffsat, men ändå så är kärleken lika stark fortfarande. Nej, den är starkare! 365 dagar, 12 månader, 52 veckor har gått, det är lång tid, men du har gjort alla de dagarna, månaderna och veckorna till ett underbart år! Jag är så glad att jag har dig i mitt liv Daniel, du har verkligen mitt hjärta. Du gör mig så lycklig, så glad, jag känner mig så trygg med dig, du får mig att känna mig speciell, du är den jag vill leva med. Just nu skulle jag inte kunna tänka mig mitt liv utan dig, jag hoppas att jag aldrig kommer att vara tvungen att vara utan dig.
-
Daniel Gustavsson, jag älskar dig!
-
Tiden gick och vi började väl prata lite mer, hälsa på varandra i skolan, skriva lite på msn och så. Men inte så mycket mer än det. Men sen en kväll, jag kommer ihåg att jag hade vart i badhuset med, Johanna, Agnes, min mamma och mina systrar, tidigare den kvällen. Jag var helt slut efter badet, jag la mig för att kolla på tv i soffan, och sedan somnade jag. Jag vaknade upp runt klockan 12, och jag gick in till mitt rum för att gå och lägga mig. Jag kollade min mobil, jag hade fått ett meddelande och två missade samtal. Hela magen vred och vände på sig, meddelandet var ifrån dig, och det var du som hade ringt mig. Du hade skrivit
"Hehe, jag tror verkligen att jag saknar dej vid min "sida" , låter kanske drastiskt eller vad man nu ska kalla det. Aja, saken är den att jag saknar något du har. "
Länge stod jag och bara strirrade på telefonen, och jag tänkte ingenting. Jag visste inte vad jag skulle tänka. Vad var det som just hade hänt föressten? Efter en lång stunds stirrande så tog jag modet till mig, och ringde upp dig. När signalerna gick fram, så tänkte jag lägga på, men du hann svara. Jag frågade vad du höll på med egentligen, vad du ville mig och med mig? Du försökte förklara, men det gick väl inte så jättebra, lite full var du nog också. Jag förstod ändå inte. Jag var i en chock-fas! Men jag förstod någorlunda till slut iallafall. Vi la på, men bestämde att vi skulle höras dagen efter. Vi hördes av kvällen därpå, och det blev väl inte mycket sagt den gången heller. Men du ville att jag skulle komma till dig, men jag sa nej, det var ännu för tidigt. Vi bestämde istället, att jag skulle följa med dig hem efter att vi hade vart i Gustavsvik med skolan, tisdagen som kom.
Jag följde iallafall med dig hem på tisdagen, och sedan sov jag kvar. Det var en konstig känsla, att få vara i dina armar igen, att få kyssa dig igen, ja att bara få vara med dig igen. Vi stannade hemma på onsdagen, och sedan sov jag kvar till torsdag också. Vi hördes av på tordag, och fredag, och sedan så eftersom att Johanna fyllde 18 lördagen den 9 Februari, så skulle hon ha fest den dagen också. Och du var också bjuden dit. När du kom dit, så var det först lite spänt emellan oss, vi visste inte hur vi skulle beté oss. Men sedan, så släppte allt. Vi släppte inte taget om varandra, under hela kvällen. Men när festen började lida mot sitt slut, så ville du att jag skulle följa med dig hem, men jag sa att det inte gick, eftersom att det var min pappa som skulle hämta mig, och de andra flickorna. Och sedan så frågade du om du fick följa med mig hem istället. Allvarligt talat, så trodde jag aldrig att du skulle fråga det. Men du kom med mig hem, vi åt, och sedan gick vi och la oss.
Vi gosade, och sedan frågade jag: "Daniel... är vi tillsammans nu?"
Och du svarade: "Ja, det är vi!"
Vi blev tillsammans den 9 Februari 2008.
Emma och Daniel.
----------------------------------------------------------------------
Och idag är det exakt ett år sedan, och tiden har gått så fort, den har verkligen bara sprungit iväg. Vi har haft våra upp och nedgångar, vi har bråkat, och vi har tjaffsat, men ändå så är kärleken lika stark fortfarande. Nej, den är starkare! 365 dagar, 12 månader, 52 veckor har gått, det är lång tid, men du har gjort alla de dagarna, månaderna och veckorna till ett underbart år! Jag är så glad att jag har dig i mitt liv Daniel, du har verkligen mitt hjärta. Du gör mig så lycklig, så glad, jag känner mig så trygg med dig, du får mig att känna mig speciell, du är den jag vill leva med. Just nu skulle jag inte kunna tänka mig mitt liv utan dig, jag hoppas att jag aldrig kommer att vara tvungen att vara utan dig.
-
Daniel Gustavsson, jag älskar dig!
-
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/whenyouregone/329532154/