Sunday 11 October 2009 photo 1/2
![]() ![]() ![]() |
När ska allt bli bra igen?
Jag har väntat, jag har väntat i snart 14 månader, och jag vill verkligen inte vänta längre. Men det är klart att jag kan vänta, men fem månader - där går gränsen! Fast många tycker nog, att eftersom att jag redan väntat i 14 månader, så kan jag vänta fem månader till. Men jag har blivit bedömd av en läkare, kan de inte då förstå att det är allvar? Jag behöver specialisternas hjälp, jag behöver få komma till dem. Allvarligt talat, så orkar jag inte med detta längre. Jag tänker inte stå ut längre, jag har fan stått ut i 14 månader, och det är fan tillräckligt! Samtidigt som det känns jävligt, så är jag ändå stolt och förvånad över mig själv! Stolt och förvånad att jag har stått ut så pass länge, för det tror jag inte att det är många som skulle göra. Men frågan är bara;
hur länge ska jag behöva stå ut?
När ska allt detta äntligen få ett slut?
Det bryter ner mig inom mig. Det förstör och gör ont. Det är inte så lätt, att försöka ta en dag i taget. Det är inte så lätt att tänka framåt. Hoppet hade jag för några dagar sedan, men det gick i kras, när jag fick höra henne säga "ja, väntetiden är MINST fem månader!". Men det är som man brukar få höra, att man inte ska hoppas på för mycket, man bli bara besviken. Och det är sant. Besviken är rätta ordet.
Men snart är hoppet helt borta, och då sklipper jag bli besviken mer.
Jag har väntat, jag har väntat i snart 14 månader, och jag vill verkligen inte vänta längre. Men det är klart att jag kan vänta, men fem månader - där går gränsen! Fast många tycker nog, att eftersom att jag redan väntat i 14 månader, så kan jag vänta fem månader till. Men jag har blivit bedömd av en läkare, kan de inte då förstå att det är allvar? Jag behöver specialisternas hjälp, jag behöver få komma till dem. Allvarligt talat, så orkar jag inte med detta längre. Jag tänker inte stå ut längre, jag har fan stått ut i 14 månader, och det är fan tillräckligt! Samtidigt som det känns jävligt, så är jag ändå stolt och förvånad över mig själv! Stolt och förvånad att jag har stått ut så pass länge, för det tror jag inte att det är många som skulle göra. Men frågan är bara;
hur länge ska jag behöva stå ut?
När ska allt detta äntligen få ett slut?
Det bryter ner mig inom mig. Det förstör och gör ont. Det är inte så lätt, att försöka ta en dag i taget. Det är inte så lätt att tänka framåt. Hoppet hade jag för några dagar sedan, men det gick i kras, när jag fick höra henne säga "ja, väntetiden är MINST fem månader!". Men det är som man brukar få höra, att man inte ska hoppas på för mycket, man bli bara besviken. Och det är sant. Besviken är rätta ordet.
Men snart är hoppet helt borta, och då sklipper jag bli besviken mer.