När jag var mindre, efter gonattsagans slut och efter den långa proceduren med att stapla upp alla gosedjur i en ring runtmej, brukade jag drömma mej bort. Min fantasi var så livlig när jag var mindre att den nästan blev min verklighet:

När varenda unge i hela världen, förutom jag, hade somnat in, då fick alla sängar liv och på ett ganska magiskt och osynligt vis svävade de ut ur rummen och upp i universum. Varenda unge, förutom jag, var tungt sovandes långt bort i drömmarnas värld helt omedvetna om att de i själva verket var hundra kanske -tusentals kilometer upp i skyn. En ända felvändning från någon av alla dessa sovande ungar skulle betyda ett hänsynslöst fall med ett hårt nedslag eller ett evigt försvinnande in i något mörkt hål. För sådana mörka hål hade jag hört att det fanns i rymden.

Men för det mesta var sängarna skickliga flygare som snabbt kunde fånga upp sin unge. Sen så fanns ju alltid de stora mjuka välvilliga molnen som kunde komma till undsättning. Molnen var ofta "barnvakter" när sängarna ville vara ifred och göra sådant som bara sängar gör med varandra (vad sängarna gjorde med varandra som bara sängar gör vet jag dock inte). När en unge väl låg i ett moln drömde han eller hon de mest finaste och underbaraste drömmar man kan föreställa sig. För en sådan inverkan hade de mjuka molnen på ungar.

När varenda unge, förutom jag, sussade sött så fick jag tillsammans med min säng prata med stjärnbilder, fly undan de stora farliga åskmolnen, räkna färgerna i regnbågen, kolla på meteoritskurar, leka tafatt bland hustaken, äta picknick på saturnus... På min nattmacka hade jag ost som kom från självaste månen, Luna. För ett sådant namn hade månen i "Nalle har ett stort bått hus".

Varför upphör barnsliga fantasier? Jag gillade dem ju.

jo man gör ju det, tivärr som sagt..