För alltid din
Del 1

Jag känner illamåendet komma igen, jag springer in i huset och låser in mej på toaletten, jag sitter tyst och känner klumpen i halsen växa, det finns inget som kan hjälpa mej nu.
Jag hör att mamma går runt i huset, hon går fram till toalettdörren och knackar, jag blundar bara och försöker sitta så tyst som möjligt.
"Har du varit nere i stallet?", frågar hon.
Jag vet att hon vet att jag är hemma, hon har hört mej.
"Ja, det är väll klart", muttrar jag och blinkar bort några tårar, jag har inte varit i stallet, jag orkar inte med.
Hon vet att jag inte kommer komma ut om hon ber mej, hon bara går.
Jag blundar och tänker tillbaka på dagarna jag hade med Kyle, det är längesen nu, jag har växt ifrån min Kyle, ponnyn som alltid skulle vara min, Veronica en tjej i stallet har terroriserat mej för att jag inte rider honom och jag var nästan tvungen att låna ut honom till ponnyridningen, han står där i stallet, han slokar som en vissen blomma, jag gråter så fort jag ser honom, bara tanken på honom får mej att gråta, jag orkar inte, jag vill inte, jag får inte, jag kan inte bara bryta ihop så som jag gjorde innan.
Jag hör mamma sucka, hon har sett det dåliga resultatet på provet, hon vet att jag inte mår bra, men det känns som att hon inte bryr sej.
Jag känner tårarna rinna ner för kinderna, det finns ingen tröst längre.
Jag blundar igen, tänker tillbaka på alla minnen, jag ser det lilla russet framför mej, dom svarta ögonen som ser på mej och den lilla mulen som rör vid mina händer och känner hans lukt.
Jag vet inte var klockan är när jag vaknar upp ur min dvala, men jag tar mina saker och springer upp på mitt rum.
Magen värker av hunger men jag vill inte ha någon mat, jag känner att huvudet dunkar, jag fryser, men jag bryr mej inte, jag känner ännu fler tårar rinna ner för mina kinder, tar fram mitt anteckningsblock och börjar skriva.
Är det såhär det känns när man inte har någon lust att leva längre, när man slutar bry sej om allt?
Kyle är allt för mej, jag vet att jag sviker honom, men går jag till stallet kommer Veronica igen, den jävla idioten, jag fattar inte varför.
Jag vet att ingen förstår mej, mitt liv är kanske inte gjort för att hålla någon längre tid, men om jag bara fick tillbaka Kyle, min älskade pojke, mitt hjärta, min prins, allt jag någonsin kommer be om, den Kyle.
Jag vet inte vad Kyle ska tänka om mej, jag har svikit honom, jag fattar inte hur jag kunde göra så.

Jag gråter mer, i flera timmar, natten kommer, jag snörvlar fortfarande och kan inte sova, jag kan aldrig sova.
Helt plötsligt står jag inte ut längre, det spelar ingen roll att det är flera mil till stallet och att klockan är tre på natten, jag skriver en lapp och cyklar till stallet.
När jag kommer fram börjar det snöa, Kyle älskar snö...
Det är låst, men jag har en nyckel, jag låser upp, stänger efter mej, går på svaga ben mot en luftig box längst ner i stallet, där står han.
Kyle tittar på mej med trötta ögon, jag öppnar boxen och går in till honom.
Han ser på mej jag sätter mej ner i torven.
"Älskling, kom", lockar jag.
Kyle tar några steg mot mej, sen viker han in benen under sej och lägger sej ner. Jag kryper fram till honom, stryker undan några tagelstrån från han huvud och han lägger sakta och tillitsfullt huvudet i mitt knä.
"Åh, Kyle, jag fattar inte att jag kunde svika dej", säger jag och jag gråter igen.
Det är inte förens stallägaren kommer några timmar senare hon ser oss, vi är upptäckta.
"Kyle ska sluta på ponnyridningen, NU", muttrar jag.
Hon rycker på axlarna och försvinner in.
Så kommer en kille in i stallet, jag har aldrig sett honom här innan.
Han ler lite mot mej när han går förbi och jag vet, att äntligen har allt vänt.

den är jätte bra!!!