Cry out for help

Ni anar inte hur rädd jag är.

Felyta kommer bli bra.

Men det är inte det.

Mina föräldrar har fått för sej att vi inte ska ha kvar henne.

Jag orkar fan inte längre.

Vi kan inte sälja henne.

Det finns inte en chans att jag tänker låta henne gå hos någon jävla idiot som ska stoppa bett i munnen på henne, förstöra henne, sko henne, rida henne på "islandsvis"

Dom vill inte ens ge mej en chans.

"Nathalie, hon är vuxen och det hade varit perfekt att lämna bort henne ett halvår, sen är hon ju tillriden sen"

Hon blir aldrig vuxen.

Hon är alltid min lilla bäbis.

Mitt ansvar.

Jag hade tänkt börja rida henne.

"Men, Nathalie det har gått två år sen hon blev inriden"

Än sen?

varför ska Då spela någon roll, varför inte bara bry sej om Nu

Jag skiter fullständigt i hur "farligt" och "okontrollerad" bettlös ridning är.

Fan hlr.

Flera studier har visat att du inte får mer kontroll med bett, bara mer smärta

Jag skiter fullkomligt i hur många gånger dom lyckats, inte fan ska dom få ta min häst.

Inte fan ska "men du kommer inte ha tid när skolan börjar"

eller "Du kommer tappa intresset när du skaffar kille"

eller "då har ju ingen tid för kompisar"

komma ivägen.

Jag för väll göra tid?

jag får väll strunta i någon jävla pojkvän, kärlek betyder ändå bara smärta.

och kompisarna träffar jag minst 5 timmar 5 dagar i veckan.

räcker inte det?

En dag till och jag bryter snart ihop.

Föreställ er att det var DIN häst.

Det skulle inte gå en dag utan att du var förtvivlad.

rida henne på "islandsvis", vad menaru?