March
Friday 13 March 2009 photo 1/1
|
Jag minns inte längre varför den nästan alltid är där när jag vaknar,
i början hade jag anledningar, i början visste jag varför men nu...
Jag minns inte när jag var en hel vecka i skolan senast, jag minns inte när klumpen började dyka upp.. kanske var det då, då när min syster började må dåligt, kanske var det då även jag, lilla lilla jag, upptäckte att min stora fina syster inte var sådär perfekt.. kanske var det när jag såg skärsåren, vissa djupa.. vissa bara som ett skrap på ytan, ett svidande sår som bestraffning, men för vad? För att hon var sig själv?
Brännsåren minns jag mest, det var dem som såg värst ut, dem stack ut mer än skärsåren, dem blev som iglar över hela hennes hud, över hennes armar, ljusa ärrade iglar.. När det var som värst så tog hon en kastrull och satte mot huden, mot armen och utan ett ljud så stod hon där, lät sig själv brännas, lät sig själv straffas men för vad? För att hon var sig själv?
Jag minns inte när jag senast log till henne och verkligen fick ett ärligt leende tillbaka.. Jag minns inte senast vi skrattade tillsammans.. Jag minns inte när jag klarade en hel vecka utan att vakna med svullna söndergråtna rödsprängda ögon, men vad gråter jag över? Alla hennes eller alla mina sår, för så många som min syster har på sin utsida, minst lika många har jag på min insida..
Jag minns inte när det blev så jobbigt att gå till skolan jobbigt, men det började i små steg, dedär glasdörrarna blev med tiden allt tyngre att öppna, täcket blev allt jobbigare att sparka av sig.. Helt plötsligt så blev det mycket enklare att stanna hemma, stanna kvar i sängen.
Jag tänkte för mig själv att jag skulle göra allt som jag skulle gjort i skolan, bara jag får stanna kvar, bara en liten stund under täcket.. men jag vet så väl hur det slutar, jag gör inte det jag ska.. jag stannar under mitt täcke, somnar in i en slags dvala, rör mig inte, tänker inte, känner inte.. drömmer inte.. bara ligger där..
En gång så vaknade jag upp ur min dvala, sådär plötsligt och oväntat, jag hade glömt att andas och det kändes skönt. Jag har ingen dödslängtan, jag vill bara att sorgen ska ta slut, vill att klumpen som jag vaknar med varje morgon ska försvinna och att jag inte ska behöva springa från allt jag älskar för att inte förlora de helt..
Jag vet inte hur många gånger orden ”jag orkar inte mer” har ekat i mitt huvud, sjungits ut om och om och om igen som en dålig låt som aldrig vill ta slut utan att jag sagt dem. Jag vet inte hur många gånger jag gått förbi någon och bara kännt hur ekot inom mig kämpat för att ta sig ut, för att höras. JAG ORKAR INTE MER, är det så svårt att säga, att visa sig svag?
Men det är ju inte sant, ”Jag orkar inte mer” är bara en varning, jag går på autopilot, är som ett skal utan innehåll tills vidare, jag orkar, en dag till.. en minut.. Jag orkar, jag kämpar.. Håller tyst och kämpar för jag vill inte vara den svaga, jag vill inte vara någons börda så detta är ingen "tyck synd om mig text" detta är mitt rop.. mitt eko som tog sig ut.. min varning..
ursäkta texten, inte de bästa ja skrivit
de blir väl så när man är trött, ledsen och knäckt
i början hade jag anledningar, i början visste jag varför men nu...
Jag minns inte när jag var en hel vecka i skolan senast, jag minns inte när klumpen började dyka upp.. kanske var det då, då när min syster började må dåligt, kanske var det då även jag, lilla lilla jag, upptäckte att min stora fina syster inte var sådär perfekt.. kanske var det när jag såg skärsåren, vissa djupa.. vissa bara som ett skrap på ytan, ett svidande sår som bestraffning, men för vad? För att hon var sig själv?
Brännsåren minns jag mest, det var dem som såg värst ut, dem stack ut mer än skärsåren, dem blev som iglar över hela hennes hud, över hennes armar, ljusa ärrade iglar.. När det var som värst så tog hon en kastrull och satte mot huden, mot armen och utan ett ljud så stod hon där, lät sig själv brännas, lät sig själv straffas men för vad? För att hon var sig själv?
Jag minns inte när jag senast log till henne och verkligen fick ett ärligt leende tillbaka.. Jag minns inte senast vi skrattade tillsammans.. Jag minns inte när jag klarade en hel vecka utan att vakna med svullna söndergråtna rödsprängda ögon, men vad gråter jag över? Alla hennes eller alla mina sår, för så många som min syster har på sin utsida, minst lika många har jag på min insida..
Jag minns inte när det blev så jobbigt att gå till skolan jobbigt, men det började i små steg, dedär glasdörrarna blev med tiden allt tyngre att öppna, täcket blev allt jobbigare att sparka av sig.. Helt plötsligt så blev det mycket enklare att stanna hemma, stanna kvar i sängen.
Jag tänkte för mig själv att jag skulle göra allt som jag skulle gjort i skolan, bara jag får stanna kvar, bara en liten stund under täcket.. men jag vet så väl hur det slutar, jag gör inte det jag ska.. jag stannar under mitt täcke, somnar in i en slags dvala, rör mig inte, tänker inte, känner inte.. drömmer inte.. bara ligger där..
En gång så vaknade jag upp ur min dvala, sådär plötsligt och oväntat, jag hade glömt att andas och det kändes skönt. Jag har ingen dödslängtan, jag vill bara att sorgen ska ta slut, vill att klumpen som jag vaknar med varje morgon ska försvinna och att jag inte ska behöva springa från allt jag älskar för att inte förlora de helt..
Jag vet inte hur många gånger orden ”jag orkar inte mer” har ekat i mitt huvud, sjungits ut om och om och om igen som en dålig låt som aldrig vill ta slut utan att jag sagt dem. Jag vet inte hur många gånger jag gått förbi någon och bara kännt hur ekot inom mig kämpat för att ta sig ut, för att höras. JAG ORKAR INTE MER, är det så svårt att säga, att visa sig svag?
Men det är ju inte sant, ”Jag orkar inte mer” är bara en varning, jag går på autopilot, är som ett skal utan innehåll tills vidare, jag orkar, en dag till.. en minut.. Jag orkar, jag kämpar.. Håller tyst och kämpar för jag vill inte vara den svaga, jag vill inte vara någons börda så detta är ingen "tyck synd om mig text" detta är mitt rop.. mitt eko som tog sig ut.. min varning..
ursäkta texten, inte de bästa ja skrivit
de blir väl så när man är trött, ledsen och knäckt
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/withoutwiings/345136482/
Visa toppen
Show footer