-Jag har förlorat den närmsta personen i mitt liv, min älskade finaste låtsas pappa. Han orkade inte leva mer. Och han tog självmord. Enda sen den 3 september 2012 har mitt liv för ändras totalt. Jag har varit starkare än någonsin. Jag har gått till skolan varje dag, även fast jag varit så jävla ledsen och velat stanna hemma. Jag har tränat varje träning, även om jag inte velat eller orkat pga detta. Jag har gråtit mig till sömns nästan varje natt sen dess. Jag har tänkt på honom Jag har haft min mamma och syster att prata med bara, eftersom jag varken vill eller kan prata med sånna jag inte känner, speciellt inte om nått sånt här.

Han var inte som min låtsas pappa, han var som min pappa. Min "riktiga" pappa har skitit i mig och Alva. Och då har han alltid funnits där för oss, och nu helt plötsligt har han lämnat mig helt ensam här på jorden? Jag känner mig så himla ensam, liten och svag. Visst.. min mamma och han hade gjort slut för typ ett år sen, men ändå. Han har alltid varit där för mig, han har verkligen alltid ställt upp för mig när jag behövt någon. Han var den jag kunde fråga allt om. Han har inte ens levt. Han är bara 45 år. 45 jävla år.

Hur fan kunde du? Hur i helvete kunde du lämna mig helt jävla ensam här? Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig. Jag hatar dig.
För att du lämnade mig ensam. Utan någon vid min sida. Även fast att jag vet varför, så fattar jag fortfarande inte.

Jag tänker på honom varje dag, varje jävla dag. Sure, jag kanske verkar glad, lycklig och nöjd. Jag kan vara på topphumör då och då, men ibland rasar jag ned för kanten och mår som allra sämst. Men jag visar det inte. Jag vågar inte.

Under dessa 7 år (ungefär) jag har känt dig, så har han alltid varit som min pappa, han har varit där för mig när min egna pappa inte varit där. Ni ska bara veta hur jobbigt det har varit och hur många gånger jag gråtit med honom pga av att min pappa struntat helt och hållet i mig. Men det är en annan historia.

Jag har så jävla många frågor till honom. Som aldrig någonsin kommer få svar.

Min älskade finaste Pärla, den mest omtänksamma personen som finns, eller funnits. Vi ses snart, jag lovar att det inte kommer dröja. Men innan vi ses så ska jag leva mitt liv, vara glad och lyckligt, och finna kärleken och bli likadan som du, en sån person som tänker på alla innan man tänker på sig själv.
Vila I Frid, jag älskar dig.

Wilma du är sjukt stark och jag finns alltid för dig!