Tuesday 8 December 2009 photo 1/1
|
Man observerar sin kropp. Flertalet ärr pryder kroppen. Man tar sig en funderare, hur kom det där ärret till?
Tanken utvecklar sig vidare till ett minne från livet, ett leende kommer fram. Hur idiotiskt det än var att just det ärret sitter där, så sitter det där.
Man tänker "aja jag lärde mig något iaf". Sedan kollar man på nästa ärr, och funderar.
"Nej fan, just det så vare, inte lärde jag mig första gången inte."
Man känner efter lite i kroppen, flertalet delar av kroppen ömmar, ben som fått ta sig några smällar från hopp och springmarcher.
Är det knas så är det. Man satsar allt, även fast kroppen skriker av smärta så gäller det att ta sig ifrån området snabbt, snabbt som fan.
Adrenalinet kan för några minuter ta bort den smärtan som senare komma skall.
Smärta som kan komma att kännas i dagar, eller om man har otur, veckor efter.
Ibland märker man inte ens smärtan, helt plötsligt hittar man ett djupt sår, och bara undrar "hur fan kom det där till".
Man ler, och inväntar sin sårskorpa som sedan ska bli ett ärr för livet.
Man känner att man lever, ärret blir ett minne och ett bevis från det livet man levt, och det livet man lever.
Den dagen det är dags för kroppen att ge upP helt så kan man gå igenom sin kropp och ta till sig minnen från ens barndom, från ens ungdom, minnen från sin epok i denna värld.
I denna värld där man måste lära sig hantera sin smärta, både kroppsligt och själsligt.
Tanken utvecklar sig vidare till ett minne från livet, ett leende kommer fram. Hur idiotiskt det än var att just det ärret sitter där, så sitter det där.
Man tänker "aja jag lärde mig något iaf". Sedan kollar man på nästa ärr, och funderar.
"Nej fan, just det så vare, inte lärde jag mig första gången inte."
Man känner efter lite i kroppen, flertalet delar av kroppen ömmar, ben som fått ta sig några smällar från hopp och springmarcher.
Är det knas så är det. Man satsar allt, även fast kroppen skriker av smärta så gäller det att ta sig ifrån området snabbt, snabbt som fan.
Adrenalinet kan för några minuter ta bort den smärtan som senare komma skall.
Smärta som kan komma att kännas i dagar, eller om man har otur, veckor efter.
Ibland märker man inte ens smärtan, helt plötsligt hittar man ett djupt sår, och bara undrar "hur fan kom det där till".
Man ler, och inväntar sin sårskorpa som sedan ska bli ett ärr för livet.
Man känner att man lever, ärret blir ett minne och ett bevis från det livet man levt, och det livet man lever.
Den dagen det är dags för kroppen att ge upP helt så kan man gå igenom sin kropp och ta till sig minnen från ens barndom, från ens ungdom, minnen från sin epok i denna värld.
I denna värld där man måste lära sig hantera sin smärta, både kroppsligt och själsligt.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/wollsilicious/429305615/