Friday 26 March 2010 photo 1/2
|
Jag ser tillbaka, skrattar, gråter och blir arg. Varför ska våran gud vara så självisk och ta dig tillbaka, bara för att du var den finaste ängeln han skapat? Detta är inte rättvist!
Jag ser dig vart jag än går, stannar upp och tänker. Tänker på hur du ligger i din grav, kall och ensam. Förtjänar du verkligen det? Att ligga där tills världen tar slut? Att aldrig mer få skratta? Detta är fel.
Jag tänker. Undrar hur du har det där uppe, om det ens finns någonting, om du trivs där du är. Jag hoppas det, för det är så det ska vara. Det är här du ska vara. Detta är jobbigt.
Jag tänker på våra nära och kära, känner deras smärta och gråter. Du var och kommer alltid att vara vacker, men varför kunde du inte vara det här hos oss? Detta är underligt.
Jag funderar på saker som livet och döden. Men mest tänker jag på att du inte längre vandrar på samma jord som mig, att du inte andas luften, gråter, skrattar eller blöder. Att du inte längre tänker tankar, ser eller ens finns hos mig. Detta är besynnerligt.
Detta är smärta.
Detta är andnöd.
Detta är en hjärtekrossare.
Men detta är också vägen som du själv valt, och jag respekterar vart enda ett av de valen du gjort, även om de har skadat mig, rubbat på universums balans. Ibland tror jag att dragningskraften ska sluta fungera, för allt annat kännt konstigt.
Detta är kärlek, det är värme, hat och kyla.
Detta är du, en människa som klarade av precis allt, förutom att leva.
Detta är en hemsk värld, och ibland kan jag förstå dig.
Detta är du och det är jag.
Och jag älskar dig för resten av en evighet.
Jag hoppas att vi ses snart.
R.I.P. Andreas Eriksson, en ängel av standard så hög att du inte ens gud kunde vänta.
<3
Jag ser dig vart jag än går, stannar upp och tänker. Tänker på hur du ligger i din grav, kall och ensam. Förtjänar du verkligen det? Att ligga där tills världen tar slut? Att aldrig mer få skratta? Detta är fel.
Jag tänker. Undrar hur du har det där uppe, om det ens finns någonting, om du trivs där du är. Jag hoppas det, för det är så det ska vara. Det är här du ska vara. Detta är jobbigt.
Jag tänker på våra nära och kära, känner deras smärta och gråter. Du var och kommer alltid att vara vacker, men varför kunde du inte vara det här hos oss? Detta är underligt.
Jag funderar på saker som livet och döden. Men mest tänker jag på att du inte längre vandrar på samma jord som mig, att du inte andas luften, gråter, skrattar eller blöder. Att du inte längre tänker tankar, ser eller ens finns hos mig. Detta är besynnerligt.
Detta är smärta.
Detta är andnöd.
Detta är en hjärtekrossare.
Men detta är också vägen som du själv valt, och jag respekterar vart enda ett av de valen du gjort, även om de har skadat mig, rubbat på universums balans. Ibland tror jag att dragningskraften ska sluta fungera, för allt annat kännt konstigt.
Detta är kärlek, det är värme, hat och kyla.
Detta är du, en människa som klarade av precis allt, förutom att leva.
Detta är en hemsk värld, och ibland kan jag förstå dig.
Detta är du och det är jag.
Och jag älskar dig för resten av en evighet.
Jag hoppas att vi ses snart.
R.I.P. Andreas Eriksson, en ängel av standard så hög att du inte ens gud kunde vänta.
<3