Dear diary...

Varför fastnar orden alltid i mina fingrar? Dom fastnar inte i mitt huvud - hela min kropp känner dom, men än dock tycks dom inte kunna komma längre än så.. Varje gång jag tänker såhär kommer även tviveln. Vill jag verkligen detta? Jo, jag intalar mig själv att det är det jag vill.. Men mer än så, känner jag efter ordentligt, sluter mina ögon och låter dom där känslorna jag ständigt stänger in få komma ut för ett ögonblock, då kan jag faktiskt känna att även mitt hjärta kan värka.. Det värker av längtan, av smärta, förtvivlan, förhoppningar.. Jag vill så gärna nå dit, men kan jag verkligen det? Hur ska jag veta utan att jag försökt..? Hur kan jag tro att det inte går om jag inte ens Försökt?! Jag lägger av redan innan, för jag vågar inte möta besvikelse.. Underligt, är det inte? Att jag är rädd för at tmöta besvikelse, men ändå är besviken över att det 'inte kommer ske'? Livets ironi..

Det är på tiden förändringar sker, och som jag sagt så många gånger förr så tänker jag se till att det blir så. Om jag så ska bli tvungen och faktiskt bo i en etta så må så vara, jag behöver bort härifrån och börja om. Jag flyr inte längre ifrån detta ställe, jag har gjort så gott jag kunnat här och det vet jag innerst inne, men nu är det dags för mig att ge mig iväg - ensam eller inte. Trots smärtorna i kroppen ska jag träna tills jag inte längre kan stå, trots tvivlan och inget självförtroende ska jag lära mig spela instrument, lära mig att dansa och lära mig olika språk, trots det onda lilla monstret i mig ska jag sträva efter att hålla humöret uppe och ändå vara snäll och trevlig hur mycket jag än vill säga till personen att den är dum i huvet, eller hur mycket jag än vill tänka på Bara Mig.

Jag vet vad jag måste göra, så varför gör jag inte det? Det är dags att sluta upp med ursäkter. Hur mycket jag än tvivlar på mig själv ska jag göra detta och faktiskt bli en sån där personen jag vill vara och beundrar så mycket - men ändå vara mig själv, för det är den jag är. Nej, det är slut på att klaga hur trött jag är, hur ont jag har och komma på andra ursäkter. Inte ens att jag redan är 'gammal' får vara en ursäkt längre. Det är nu det gäller, och jag ska jobba hårt, slita som aldrig förr och verkligen göra detta för att bevisa för mig själv att jag faktiskt Kan. Jag Kan hålla mitt ord mot mig själv, jag Kan göra det jag vill. Vad som än krävs, så ska jag ta mig dit..

Annons

The photo has no tags

Camera NIKON D90

Focal length 82 mm

Aperture f/2.8

Shutter 1/1600 s

ISO 200

Date

November 2012