April
Saturday 29 May 2010 photo 18/30
|
17 december
Och plötsligt landade de. Om inte Draco visste att de hade rest in i framtiden så skulle han tro att Snape utfört med-transferens, för de hade nästan inte rört sig någonvart. De befann sig i nedervåning på apotekarboden. Ljusen var tända och allt såg ut som det brukade göra. Visst, Draco noterade snabbt att högen med Galleoner som han förvarade bakom kassan inte var lika stor som den brukade vara, men annars såg allt sig likt.
“Vad gör vi här då? Jag vet faktiskt hur min egen bod ser ut, det behöver du inte lära mig!"
“Tyst med dig! Titta istället." Sa Snape med oljig röst och innan Draco vände sitt huvud ifrån honom så såg han att det reflekterades ett rött hår i Snape’s ögon.
Framför sig såg Draco Ginny som kom in ifrån lagret och precis höll på att ta ner sin röda kappa från klädhängaren. Hennes ansikte vändes emot honom för att kolla ut mot gatan och han såg att det var inte bara högen med Galleoner som hade förändrats, utan även hon.
De leende ögonen som tidigare funnits där hade nu bytts ut mot ett par som visserligen hade ett leende inom sig, men ett ansträngt ett och påsarna under ögonen hopade sig kring varandra.
“Vad har hänt med henne?" Snape kunde till och med ana lite förvåning i Dracos röst. “Har barnen gjort så med henne?"
“Nej, hennes barn är precis lika utmärkta som hennes fjantiga man Potter. Du förstår, så här blir man om man jobbar hos dig med dina arbetstider i 15 år utan att någon gång få sluta tidigare eller få ett leende tillbaka. Tidigare var Weasley här en glad och, konstigt nog, vacker kvinna. Men nu skulle jag nästan hellre välja en av trollpackorna i Svartvändargränden!" Sa Snape samtidigt som han bröt ut i ett skratt. Draco tyckte inte att han var rättvis, hon hade faktiskt vetat arbetsförhållandena när hon tog jobbet. Sen så tyckte inte Draco att hon såg SÅ dålig ut, vilket var just en av anledningarna till att han hade anställt henne för 15 år sedan.
När Ginny hade tagit på sig jackan gick hon sakta bort mot hörnet med besoarer och då insåg Draco att han själv, 10 år äldre, stod där borta och mumlade samtidigt som han inventerade hur många besoarer det hade gått åt för veckan. Ginny knackade den äldre Draco på ryggen.
“Eh… Jag går nu. Klockan är några minuter innan sju, men jag…"
“Nej, det går inte. Du ska vara här till sju. Ställ dig och räkna dessa istället så kan jag räkna galleoner."
Utan att protestera, troligtvis av vana, ställde sig Ginny där Draco den äldre tidigare stått och han satte sig bakom kassan och räknade sina surt förvärvade galleoner. Efter var tionde galleon så tittade han upp, kanske för att se så att hon fortfarande var kvar. Men det var något konstigt med hans blick…
Tiden gick och efter tio minuter hade inget annat hänt. Draco undrade vad som var meningen med det här, varför de skulle kolla på när han i äldre version räknade mynt, men han vågade inte fråga.
Plötsligt, tyst som en mus (eller orm) så reste den äldre Draco sig upp från sin plats bakom kassan och började att smyga mot Ginny. Man såg hur hans blick var fast inställd och munnen öppnades sakta på glänt. Av outgrundlig anledning märkte den yngre Draco att den äldre motsvarighetens byxor sakta stramades åt lite i mellangärdet. Den yngre anade vad som skulle komma och ville titta bort, men Snape hade lagt någon förtrollning, så han kunde varken vrida eller vända på sitt huvud.
Den äldre var nu bara några centimeter bakom Ginny och han omfamnade henne, med sina händer hårt tryckta mot hennes bröst. Han såg till att även nedre delar skulle tillfredställas på samma gång och den yngre Draco trodde att han skulle spy. Ginny hoppade till, vände sig om och slog en riktig örfil värdig Hermione
“VAD GÖR DU?!!" Snape kunde inte avgöra vart rösten kom ifrån tills han insåg att det var både den yngre Draco och Ginny som skrikit. De såg hennes förvånade min och i förvåning så kastade hon det hon hade i händerna och sprang mot ytterdörren. När hon höll i handtaget skrek hon att hon aldrig skulle komma tillbaka och sen drämde hon igen dörren efter sig.
Kvar var den äldre Draco. Händerna som sedan tidigare vart utslagna och hade fastnat där av chock drogs nu in mot hans kropp. Han satte sig ner på det gamla trägolvet med huvudet i sitt knä. Både Snape och den andra Draco tittade på honom och han utstötte först ett lågt ljud, vilket sedan återkom i ett skrik:
“VARFÖR?!"
Och plötsligt landade de. Om inte Draco visste att de hade rest in i framtiden så skulle han tro att Snape utfört med-transferens, för de hade nästan inte rört sig någonvart. De befann sig i nedervåning på apotekarboden. Ljusen var tända och allt såg ut som det brukade göra. Visst, Draco noterade snabbt att högen med Galleoner som han förvarade bakom kassan inte var lika stor som den brukade vara, men annars såg allt sig likt.
“Vad gör vi här då? Jag vet faktiskt hur min egen bod ser ut, det behöver du inte lära mig!"
“Tyst med dig! Titta istället." Sa Snape med oljig röst och innan Draco vände sitt huvud ifrån honom så såg han att det reflekterades ett rött hår i Snape’s ögon.
Framför sig såg Draco Ginny som kom in ifrån lagret och precis höll på att ta ner sin röda kappa från klädhängaren. Hennes ansikte vändes emot honom för att kolla ut mot gatan och han såg att det var inte bara högen med Galleoner som hade förändrats, utan även hon.
De leende ögonen som tidigare funnits där hade nu bytts ut mot ett par som visserligen hade ett leende inom sig, men ett ansträngt ett och påsarna under ögonen hopade sig kring varandra.
“Vad har hänt med henne?" Snape kunde till och med ana lite förvåning i Dracos röst. “Har barnen gjort så med henne?"
“Nej, hennes barn är precis lika utmärkta som hennes fjantiga man Potter. Du förstår, så här blir man om man jobbar hos dig med dina arbetstider i 15 år utan att någon gång få sluta tidigare eller få ett leende tillbaka. Tidigare var Weasley här en glad och, konstigt nog, vacker kvinna. Men nu skulle jag nästan hellre välja en av trollpackorna i Svartvändargränden!" Sa Snape samtidigt som han bröt ut i ett skratt. Draco tyckte inte att han var rättvis, hon hade faktiskt vetat arbetsförhållandena när hon tog jobbet. Sen så tyckte inte Draco att hon såg SÅ dålig ut, vilket var just en av anledningarna till att han hade anställt henne för 15 år sedan.
När Ginny hade tagit på sig jackan gick hon sakta bort mot hörnet med besoarer och då insåg Draco att han själv, 10 år äldre, stod där borta och mumlade samtidigt som han inventerade hur många besoarer det hade gått åt för veckan. Ginny knackade den äldre Draco på ryggen.
“Eh… Jag går nu. Klockan är några minuter innan sju, men jag…"
“Nej, det går inte. Du ska vara här till sju. Ställ dig och räkna dessa istället så kan jag räkna galleoner."
Utan att protestera, troligtvis av vana, ställde sig Ginny där Draco den äldre tidigare stått och han satte sig bakom kassan och räknade sina surt förvärvade galleoner. Efter var tionde galleon så tittade han upp, kanske för att se så att hon fortfarande var kvar. Men det var något konstigt med hans blick…
Tiden gick och efter tio minuter hade inget annat hänt. Draco undrade vad som var meningen med det här, varför de skulle kolla på när han i äldre version räknade mynt, men han vågade inte fråga.
Plötsligt, tyst som en mus (eller orm) så reste den äldre Draco sig upp från sin plats bakom kassan och började att smyga mot Ginny. Man såg hur hans blick var fast inställd och munnen öppnades sakta på glänt. Av outgrundlig anledning märkte den yngre Draco att den äldre motsvarighetens byxor sakta stramades åt lite i mellangärdet. Den yngre anade vad som skulle komma och ville titta bort, men Snape hade lagt någon förtrollning, så han kunde varken vrida eller vända på sitt huvud.
Den äldre var nu bara några centimeter bakom Ginny och han omfamnade henne, med sina händer hårt tryckta mot hennes bröst. Han såg till att även nedre delar skulle tillfredställas på samma gång och den yngre Draco trodde att han skulle spy. Ginny hoppade till, vände sig om och slog en riktig örfil värdig Hermione
“VAD GÖR DU?!!" Snape kunde inte avgöra vart rösten kom ifrån tills han insåg att det var både den yngre Draco och Ginny som skrikit. De såg hennes förvånade min och i förvåning så kastade hon det hon hade i händerna och sprang mot ytterdörren. När hon höll i handtaget skrek hon att hon aldrig skulle komma tillbaka och sen drämde hon igen dörren efter sig.
Kvar var den äldre Draco. Händerna som sedan tidigare vart utslagna och hade fastnat där av chock drogs nu in mot hans kropp. Han satte sig ner på det gamla trägolvet med huvudet i sitt knä. Både Snape och den andra Draco tittade på honom och han utstötte först ett lågt ljud, vilket sedan återkom i ett skrik:
“VARFÖR?!"
Visa toppen
Show footer