December
Friday 23 October 2009 photo 1/13
|
Vet ni hur många drömmar jag har? Vet ni hur ofta jag drömmer?
Min dröm är mörk. Den tar sig in i mitt huvud om natten. Som ett minne. Framför mig har jag en blank spegel. För blank. Ett mönster visar sig på spegeln, mönstret är alldeles symetriskt. Rakt ut på spegeln. Jag tappar kraften. Benen blir tunga. Men mönstret driver mig vidare. Plöstligt ser man en spricka i spegeln. Jag vet att det börjar nu. Jag kommer falla. Som jag gör, varje gång, varje natt. Störtar ner i mörkret. Så faller jag, och vaknar, alldeles skräckslagen. Jag vet inte hur länge detta har hållit på. Visste jag det, kanske jag kunde besegra drömmen. Jag vet hur den går, kan den utantill. Vet allt om den. Kunskap ger trygghet säger dom, men icke, det skrämmer mig bara mera. Det blir bara svårare o svårare. Drömmen plågar mig. Jag har andnöd, får ingen luft!
Detta är den värsta biten, att vara utan syre, eller ha den känslan iallafall. Ibland har jag samma känsla på dagen, i skolan, på spårvagnen, eller på stan. Det känns som att jag ska sjunka ner och försvinna. Polokrage och folksamlingar är inte min grej, känner mig instängd då, kan inte andas. Men man lär sig ju, det finns folktomma ställen, v-ringat och kantsäten på spårvagnarna. Man måste vara smart, det måste man, klara av alla situationer. Eller så går man inte ut alls, man stannar hemma. En skötsam flicka, välstädat rum, färdiga läxor. En prydnad för familjen, eller hur? Vilken familj, förresten..? Är min dröm ett varsel?
Är det de? Jag läste ett citat i en bok häromdagen, "Dröm är dröm och saga saga. Drömmer, det gör blott dom svaga" . Är det därför jag drömmer mörkt om natten, för att jag är svag?
Jag vill vara en glad tjej utan mörka drömmar. Med livet framför sig och hedern i behåll.
"Men vem svänger med trollspöet i min saga..?"
Min dröm är mörk. Den tar sig in i mitt huvud om natten. Som ett minne. Framför mig har jag en blank spegel. För blank. Ett mönster visar sig på spegeln, mönstret är alldeles symetriskt. Rakt ut på spegeln. Jag tappar kraften. Benen blir tunga. Men mönstret driver mig vidare. Plöstligt ser man en spricka i spegeln. Jag vet att det börjar nu. Jag kommer falla. Som jag gör, varje gång, varje natt. Störtar ner i mörkret. Så faller jag, och vaknar, alldeles skräckslagen. Jag vet inte hur länge detta har hållit på. Visste jag det, kanske jag kunde besegra drömmen. Jag vet hur den går, kan den utantill. Vet allt om den. Kunskap ger trygghet säger dom, men icke, det skrämmer mig bara mera. Det blir bara svårare o svårare. Drömmen plågar mig. Jag har andnöd, får ingen luft!
Detta är den värsta biten, att vara utan syre, eller ha den känslan iallafall. Ibland har jag samma känsla på dagen, i skolan, på spårvagnen, eller på stan. Det känns som att jag ska sjunka ner och försvinna. Polokrage och folksamlingar är inte min grej, känner mig instängd då, kan inte andas. Men man lär sig ju, det finns folktomma ställen, v-ringat och kantsäten på spårvagnarna. Man måste vara smart, det måste man, klara av alla situationer. Eller så går man inte ut alls, man stannar hemma. En skötsam flicka, välstädat rum, färdiga läxor. En prydnad för familjen, eller hur? Vilken familj, förresten..? Är min dröm ett varsel?
Är det de? Jag läste ett citat i en bok häromdagen, "Dröm är dröm och saga saga. Drömmer, det gör blott dom svaga" . Är det därför jag drömmer mörkt om natten, för att jag är svag?
Jag vill vara en glad tjej utan mörka drömmar. Med livet framför sig och hedern i behåll.
"Men vem svänger med trollspöet i min saga..?"
Visa toppen
Show footer