December
Friday 23 October 2009 photo 2/13
|
Kärlek.
Min första kärlek, var min mamma. Hon var den bästa som fanns. Den snällaste, mjukaste, godaste, bästa. Som en nalle. Min nalle. Jag älskade henne och hon älskade mig. Ögonen var glada o stolta. Det var kärlek. Jag ville alltid vara nära henne. Jag saknade henne när hon var borta. När hon kom hem, kramade jag henne hårt o länge. Hon fick aldrig lämna mig igen. Aldrig mer. Hon måste lova. Mamma är ofta borta, inte egentligen, men psykiskt. Hon var ofta sjuk. Det gjorde mig orolig. Men svårare än oron var besvikelsen. Jag kunde inte tackla den. Jag kunde inte tackla, att den jag älskade så mycket ständigt gjorde mig besviken. Försökte skydda mig, utan att veta om det. Ingen annan kunde göra det. Jag skapade ett skal omkring mig. Ingen såg, ingen märkte. Ska jag vara helt ärlig, märkte jag det inte ens själv. Den höll smärtan borta. Ingen smärta kom in, men ingen kom ut heller. Jag var osårbar. Jag kände nästan inget alls. Men jag klarade dagen. Jag klarade många dagar. Utan känslor.
Livet har nog ändå varit ganska bra. Man skyddar varandra. När jag var liten visste jag precis vad jag ville, ville bli läkare, bara för att göra henne glad, och stolt!
Tiden rann iväg, som sanden i ett timglas. Jag blev äldre, nu är jag femton år. Mitt skal börjar blekna. Jag har mardrömmar o ångest. Jag faller ner i mörkret. Skalet är inget bra skydd längre. Det kväver mig. Jag har bestämt mig. Skalet ska krossas, jag klarar mig bättre utan. Jag ska se rädslan i vitögat och säga som det är. Alltid. Spelar ingen roll vad det handlar om. Jag har alltid skyddat henne, utan att egentligen veta varför. Har bara gjort det rätta. Lojalitet eller bara feghet?
Jag vet att min mamma lider, att hon egentligen inte vill ha det såhär. Ibland önska jag att jag kunde hjälpa henne. Men det kan jag inte och nu ger jag upp. Ställer inte upp mer. Jag är ung, vill leva livet. Älska o bli älskad. Jag vill lära mig att lita, på fler än en person. Det är priset jag betalar. Jag vill inte vara en förlorare. Jag har lämnat mitt skal. Går ut ur mörkret och känner känslor igen. Jag tar smärtan, för jag har något att vinna. Mina känslor, mina tankar, mina drömmar. Här är jag nu, 15 år gammal, redo för världen!
Redo för livet, redo för kärlek, redo för vänskap.
Jag kan känna igen, jag kan leva igen. Nu, i detta ögonblick, mår jag nog rätt bra, trots allt!
(ibland har man sina lovely moments, vet inte ens vad jag skriver om eller varför, men det är mys.)
Min första kärlek, var min mamma. Hon var den bästa som fanns. Den snällaste, mjukaste, godaste, bästa. Som en nalle. Min nalle. Jag älskade henne och hon älskade mig. Ögonen var glada o stolta. Det var kärlek. Jag ville alltid vara nära henne. Jag saknade henne när hon var borta. När hon kom hem, kramade jag henne hårt o länge. Hon fick aldrig lämna mig igen. Aldrig mer. Hon måste lova. Mamma är ofta borta, inte egentligen, men psykiskt. Hon var ofta sjuk. Det gjorde mig orolig. Men svårare än oron var besvikelsen. Jag kunde inte tackla den. Jag kunde inte tackla, att den jag älskade så mycket ständigt gjorde mig besviken. Försökte skydda mig, utan att veta om det. Ingen annan kunde göra det. Jag skapade ett skal omkring mig. Ingen såg, ingen märkte. Ska jag vara helt ärlig, märkte jag det inte ens själv. Den höll smärtan borta. Ingen smärta kom in, men ingen kom ut heller. Jag var osårbar. Jag kände nästan inget alls. Men jag klarade dagen. Jag klarade många dagar. Utan känslor.
Livet har nog ändå varit ganska bra. Man skyddar varandra. När jag var liten visste jag precis vad jag ville, ville bli läkare, bara för att göra henne glad, och stolt!
Tiden rann iväg, som sanden i ett timglas. Jag blev äldre, nu är jag femton år. Mitt skal börjar blekna. Jag har mardrömmar o ångest. Jag faller ner i mörkret. Skalet är inget bra skydd längre. Det kväver mig. Jag har bestämt mig. Skalet ska krossas, jag klarar mig bättre utan. Jag ska se rädslan i vitögat och säga som det är. Alltid. Spelar ingen roll vad det handlar om. Jag har alltid skyddat henne, utan att egentligen veta varför. Har bara gjort det rätta. Lojalitet eller bara feghet?
Jag vet att min mamma lider, att hon egentligen inte vill ha det såhär. Ibland önska jag att jag kunde hjälpa henne. Men det kan jag inte och nu ger jag upp. Ställer inte upp mer. Jag är ung, vill leva livet. Älska o bli älskad. Jag vill lära mig att lita, på fler än en person. Det är priset jag betalar. Jag vill inte vara en förlorare. Jag har lämnat mitt skal. Går ut ur mörkret och känner känslor igen. Jag tar smärtan, för jag har något att vinna. Mina känslor, mina tankar, mina drömmar. Här är jag nu, 15 år gammal, redo för världen!
Redo för livet, redo för kärlek, redo för vänskap.
Jag kan känna igen, jag kan leva igen. Nu, i detta ögonblick, mår jag nog rätt bra, trots allt!
(ibland har man sina lovely moments, vet inte ens vad jag skriver om eller varför, men det är mys.)
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/xduracellkanin/418850733/
Visa toppen
Show footer