Vem är du? och vad vill du mig? Varför kan du inte bara låta mig vara? Hur kan man älska och hata samma person? Jag förstår inte. Jag kanske inte älskar dig egentligen, jag kanske bara blivit uppfostrad i att jag borde göra det, så grovt att det håller i sig, kanske livet ut. Eller så älskar jag dig, älskar på riktigt.. Men det är svårt. Så svårt. Så svårt att veta att du inte tror på mig. Att du inte tror att jag klarar av saker själv. Jag har hört, att folk som hackar på andra, oftast är svaga i sig själva. Är det så? Är du en svag person utan att vilja erkänna det? Är det därför jag får ta dina smällar? Jag minns när jag var liten. Glädjen man kände var alltid äkta, och det behövdes inte mycket för att man skulle vara lycklig. Vi bråkade när jag var liten också, men det var mer sällan. Smällarna hann gå över, och försvinna, innan nästa smäll kom. Jag hann lugna mig, hinna älska dig för och sedan återigen ta din skit, er skit. Jag säger inte att det var ert fel. Jag säger bara att det var fel, är fel. Numera kommer smällarna tätt på varandra, själen hinner inte förlåta, tårarna hinner inte torka, smärtan hinner inte försvinna. Jag hinner inte förlåta dig, jag hinner inte förlåta mig. Varje smäll stänger min dörr, varje smäll släcker mitt ljus, varje smäll blåser ut min låga, varje smäll drar upp ett gammalt sår.
Varje gång du vänder ryggen mot mig, ser jag mitt liv framför mig. Tyvärr ser jag inte allt som är bra, utan min kropp väljer att se allt som var dåligt, som sårade och som förstörde mig, inte bara då utan även nu. Jag trodde stenhårt på att jag var oslagbar, jag kan ju ta allt skit från resten av världen.

Varför kan jag inte ta din skit, utan att låta den förstöra mig?

ingen har tvingat dig o läsa.