December
Sunday 27 December 2009 photo 1/2
|
Alltför ofta, känner man sig ensamast i världen. Alltför ofta känns det som att hela världen vill se en falla. Alltför ofta känns det som att du inte orkar mer. Alltför ofta suger allt. Alltför ofta känner du dig ensam i skiten. Men det är oftast fel. Världen är lika grå för alla, är det inte det ena som är fel är det nåt annat. Eller, jag tror inte världen är grå. Jag tror att människors inre har blivit grått. Alla krav, alla val, alla svek, all stress har gjort att vi ser världen grått, allt rinner förbi så fort att färgerna försvinner. Ögat hinner inte med. Vi har försvunnit ner i ett hål, som bara är negativt. och vi kommer inte upp, kommer inte ut. Men så länge alla är fast, är det ingen som ser. Ingen som märker. Alla är vana. Vi är uppvuxna med att veta att det är rätt, att det är ok, att det är så det ska vara. Men hur kan det vara rätt när det förstör oss som fan?
Jag fattar inte.
Jag tänker ta steget. Jag tänker sakta ner. Stanna upp, titta runt omkring mig innan jag fortsätter. Jag tänker dra mig upp ur hålet och ta världen med mig. Leda oss alla till bättre tider, i sakta takt så färgerna visar sig, bara för oss. Jag tänker hjälpa oss o se varje nyans, se varje skugga, se varje människa. För det är ofta människorna man missar som behöver en mest. Och det är oftast dom som är ärligast och bäst för en. Och om man gång på gång blir missad av omvärlden, om man blir bortsedd och bortglömd, det är då gråskalan ökar, sakta men säkert. Om vi fortsätter såhär, kommer världen snart vara mörkgrå, och då kommer det inte spela någon roll om vi så häller socker på. Alla kommer ändå vara för upptagna i sin gråskala för o känna smak.
Jag fattar inte.
Jag tänker ta steget. Jag tänker sakta ner. Stanna upp, titta runt omkring mig innan jag fortsätter. Jag tänker dra mig upp ur hålet och ta världen med mig. Leda oss alla till bättre tider, i sakta takt så färgerna visar sig, bara för oss. Jag tänker hjälpa oss o se varje nyans, se varje skugga, se varje människa. För det är ofta människorna man missar som behöver en mest. Och det är oftast dom som är ärligast och bäst för en. Och om man gång på gång blir missad av omvärlden, om man blir bortsedd och bortglömd, det är då gråskalan ökar, sakta men säkert. Om vi fortsätter såhär, kommer världen snart vara mörkgrå, och då kommer det inte spela någon roll om vi så häller socker på. Alla kommer ändå vara för upptagna i sin gråskala för o känna smak.
Visa toppen
Show footer