21 jan 2010

Jag har lärt mig en läxa. Den hårda vägen, tyvärr. Jag har lärt mig och även insett att ibland, växer man ifrån även dom viktigaste sakerna i livet. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, eller ännu mindre att det skulle hända. Men jag tror jag har växt ifrån dig. Så många år som vi har varit med varandra, så många minnen vi delar. Så många hemligheter vi vet om varandra och så mycket vi gjort tillsammans. Jag trodde aldrig jag skulle förlora dig på detta sättet. Eller ja, jag har ju inte förlorat dig egentligen. Jag har förlorat oss. Du finns fortfarande i min värld, finns bara inget 'vi'.

Jag förstår egentligen inte vad som hände, eller varför. Vet bara att jag, händelse efter händelse, störde mig mer, blev mer irriterad och sårad. Jag insåg att jag växt ifrån dig. Växt ifrån oss. Det är inte ditt fel, du är den du är och det är vi glada över. Men nånstans på vägen, insåg jag att jag fått nog. Det är nog mitt fel after all, jag menar, det är jag som dissar på ett sätt, eller hur? Men kan nog inte säga att det är mitt fel ändå, jag menar, man växer ifrån saker i livet, det är så det funkar.

Trodde bara aldrig att jag skulle växa ifrån oss, som sagt.

Jag tänker vänta på dig, jag tänker vänta. Hur lång tid det än tar. Jag tänker vänta på oss. på våra flummiga dagar, på våra seriösa snack. På våra bus och hyss och på vår tid tillsammans. Jag älskar dig, nåt så otroligt.

För jag vägrar tro att det som fanns i dåtiden, inte kan finnas i framtiden

Annons

The photo has no tags

January 2011