Jag saknar dig.
Inte han, utan dig.
Sådär som du var förut.
Innan du förvandlades till han.

Jag frågar dig gång på gång: Är du arg?
Han svarar nej.
Men varför känns allt du säger helt plötsligt som en lögn.
Har någon sagt nått.
Har du glömt vem du en gång var.
Jag skulle kunna ge dig hela världen om jag kunde.
Men han, nej.

Gamla saker du en gång sa.
Stämmer dom än?
Eller har han ändrat sig.
Har han inte plats för att ge kärlek längre.
Eller vill han inte bry sig.
Bilder, dina ögon.
Dom är en utav dom vackraste saker jag vet.
På dig.
Men på han, förlåt.

Han är arg.
Eller kanske ledsen.
Varför är de jag som måste gå och undra.
Jag tappar mig själv i tankarna.
Hans lögner, din kärlek.
Framåt, sedan stegen tillbaka.
Jag vet inte vad jag ska göra för att få dig att förstå.
Jag önskar du inte var han.

Ser du inte hur mycket han sårar?
Ser du inte hur mina ärr kommer tillbaka för allt jag vill är att höra orden!?
Förstår du inte?
Jag kommer bevisa för dig en dag, att jag menar de jag säger.
Du vet egentligen vad jag menar, för du kan mig utantill.
Men inte han.

Jag saknar dina skämt.
Jag saknar din röst.
Alla dom gånger du kunde ge mig tröst.
Jag saknar ditt leende.
Jag saknar ditt skratt.
Alla samtal när månen lyser som en skatt.
Jag saknar din trygghet.
Jag saknar dina ord.
Alla gånger du sagt så jag förstod.

Men han har tagit allt ifrån oss.
Var du än gör, låt han inte ljuga för mig.

BästVän ,
Jag saknar ditt gamla dig.
Du lovade att aldrig lämna, glöm inte det!

Annons

The photo has no tags

January 2011