Det var som att se bergstoppar falla.

Allt det du sa, alla de orden, precis alla.

Det skar genom mig som en kniv,

Och ramen blev kvar utan sitt motiv.

Jag lovade att aldrig förlåta.

Lovade mig själv att inte gråta.

Fastän jag inte grät nådde tårar min kind.

Fastän jag aldrig förlät gjorde kärleken mig blind.

Det var som att se änglavingar brinna upp.

Vi hade kommit över så många hinder, många gupp.

Det var inte första gången, inte heller den sista.

Allt jag visste var att jag inte ville dig mista.

Fastän kniven stack ut genom hjärtat,

Fastän den vita svalan hade blivit svärtat,

Så kunde jag inte släppa taget om handen.

Handen, som tände den hemska branden.

Jag lovade att aldrig förlåta.

Men det visade sig vara en gåta.

Bara ett till av alla jag aldrig kommer lösa.

Och jag tänker inte mina chanser längre slösa.

Fastän du fick mig att min balans tappa,

Fastän du mitt hjärta har lyckats kidnappa,

Vill jag stanna här och mitt hjärta lätta, få berätta.

För jag vet helt enkelt inte något annat än just detta.

Annons

The photo has no tags

January 2011