August
Wednesday 9 April 2008 photo 5/7
|
Jag blundar och låter hela världen lämna mig. Känner att jag försvinner bort, bara för en liten stund. Gåshud över ärrfylda armar. Friheten tar över men jag vet att den snart lämnar mig igen. Jag behöver bara öppna ögonen och inse att verkligheten är like brutal och otäck som den alltid varit.
Det blir svårare att andas nu. Andas jag egentligen? Kanske håller jag andan och hoppas på att luften ska ta slut. Kanske gör jag detta omedvetet och kommer glömma allt när jag väl vaknar igen, om jag vaknar. Vill jag verkligen vakna igen eller är det omedvetna mitt undermedvetnas dröm? Jag kanske vill dö egentligen men försöker övertala alla, till och med mig själv, för att inte skrämmas.
Pappa vet nu om mitt självmordsförsök i fredags. Han vet allt om att jag skar mig så djupt utan att ens ha någon aning om det. Han vet att jag vaknade upp i min blodiga säng. Men det han inte vet, som ingen annan heller vet, är hur den rädslan av att aldrig veta om man överlever några minuter till, för man vet vad man är kapabel till, känns. Hur det känns att verkligen skrämma skiten ur sig själv varje gång man försvinner bort för ett tag.
Kanske var detta ett rop på hjälp. För att visa att de verkligen måste lägga in mig så fort som möjligt. Jag kan inte ta hand om mig själv och min mamma orkar inte mer. Ingen dygnsrytm och glömmer bort att äta. Dricker ännu en gång för mycket, för ofta. Skär mig dagligen. Ska jag leva så? Ensam? Utan uppsyn? Jag behöver hjälp.
Och trots allt detta så blundar jag nu och tänker på allt som händer mig. Jag vet om att när jag blundar så kan jag försvinna bort. Kanske vill jag det också. Kanske vill jag trycka rakbladet hårt mot handleden igen och bara se armen öppna sig utan att vara medveten om det. Kanske får jag inte dåligt samvete då om jag misslyckas. Jag har ju inte det sen i fredags.
Och till alla er som nu läst allt detta... ge er en klapp på axeln för ni har gjkort något speciellt. Aldrig orkar någon läsa så mycket på någons bilddagbok. <3
Det blir svårare att andas nu. Andas jag egentligen? Kanske håller jag andan och hoppas på att luften ska ta slut. Kanske gör jag detta omedvetet och kommer glömma allt när jag väl vaknar igen, om jag vaknar. Vill jag verkligen vakna igen eller är det omedvetna mitt undermedvetnas dröm? Jag kanske vill dö egentligen men försöker övertala alla, till och med mig själv, för att inte skrämmas.
Pappa vet nu om mitt självmordsförsök i fredags. Han vet allt om att jag skar mig så djupt utan att ens ha någon aning om det. Han vet att jag vaknade upp i min blodiga säng. Men det han inte vet, som ingen annan heller vet, är hur den rädslan av att aldrig veta om man överlever några minuter till, för man vet vad man är kapabel till, känns. Hur det känns att verkligen skrämma skiten ur sig själv varje gång man försvinner bort för ett tag.
Kanske var detta ett rop på hjälp. För att visa att de verkligen måste lägga in mig så fort som möjligt. Jag kan inte ta hand om mig själv och min mamma orkar inte mer. Ingen dygnsrytm och glömmer bort att äta. Dricker ännu en gång för mycket, för ofta. Skär mig dagligen. Ska jag leva så? Ensam? Utan uppsyn? Jag behöver hjälp.
Och trots allt detta så blundar jag nu och tänker på allt som händer mig. Jag vet om att när jag blundar så kan jag försvinna bort. Kanske vill jag det också. Kanske vill jag trycka rakbladet hårt mot handleden igen och bara se armen öppna sig utan att vara medveten om det. Kanske får jag inte dåligt samvete då om jag misslyckas. Jag har ju inte det sen i fredags.
Och till alla er som nu läst allt detta... ge er en klapp på axeln för ni har gjkort något speciellt. Aldrig orkar någon läsa så mycket på någons bilddagbok. <3
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/xlifecunt/190955380/
Visa toppen
Show footer