December
Friday 27 March 2009 photo 1/1
|
Jag vet ingenting. Jag vill ingenting. Jag bryr mig inte om nånting. Jag är ingenting.
Fattar ni hur jag känner mig?Fråga inte om det har hänt nåt. För det behöver det inte alltid ha gjort. Jag är sentimental bara. Det går i omgångar. Jag är inte särskilt poetisk, i några sammanhang. Så försök inte få melodi i det här. Jag är så jävla besviken på mig själv, på världen. Jag har gått runt och varit nån jag inte är, klätt mig som jag vill, men ändå inte.
Döljt min kropp och så mycket utav mitt ansikte som det går. För att jag skäms. Jag har alltid gjort det. Det handlar inte om dåligt självförtroende. Det har vi alla. Jag vet inte.
Jag skäms, och jag har gått runt o gömt mig. Men för vem egentligen? Vem fan är värd det? Vem fan går jag runt o låtsas för? Vet ni vad som riktigt suger? Att dag för dag, av vem som helst , nära vän eller bara bekant, få höra att det som du ser i spegeln och hatar, det stämmer faktist . Dem som du trodde va vänner, säger inte emot dig när du säger att du är tjock, tråkig, ful och äcklig, utan dom påpekar nya saker. Eller, saker som du försökt glömma. Känner du dig träffad? Hoppas du mår lika dåligt som jag då.
Det handlar inte om att.. jag känner mig dålig, eller mobbad eller vad fan alla nu än tror.
Det handlar bara om att jag inte förstår.. Jag förstår inte, varför man själv känner sig bättre, snyggare och smalare genom att påpeka att nån annan är sämre? Jag förstår inte varför man lägger ner mer tid på sitt utseende än något annat nu för tiden. Jag förstår inte varför man är uppdelad i grupper. eller varför folk dömmer en, baserat på vem man umgås med. Jag har snar skrivit en jävla historia. Historier och sagor ska vara samma sak. Har jag hört. Men.. en saga ska innehålla drömmar, som i slutet, alltid slår in. Det slutar alltid lyckligt. Men vad är egentligen ett lyckligt slut? Slutet är döden. Betyder det att man blir fri, att i nästa liv, är man lycklig? Få inte för er att jag har självmordstankar nu. Sånt sysslar jag inte med. Jag hatar o ta enklaste vägen ut. Måste alltid krångla till allt. Och just nu är jag inte säker på om det är bra eller dåligt. När vet man att man är lycklig? Och när man vet det, hur länge håller det? Vi har bara framtiden och lita på. Och våra drömmar. Men vad är det egentligen man drömmer om? Att hitta en kille att älska? Att hitta sin soulmate, som man utrycker det. Men tror ni helt seriöst att den som skapade jorden, människorna o allt annat, (nej jag är inte religiös!) satt o parade ihop folk? Så att alla skulle få sin soulmate? Knappast. Men vad vet jag. Jag är bara en femtonårig tjej, som sitter o skriver av sig lite för mycket. Som säkert ingen kommer läsa ändå.
Jag vet inte hur jag ska fortsätta, eller om jag ens ska fortsätta. Har så jävla många tankar, funderingar. Men.. jag vet inte. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting.
Kommer du ihåg vad vi sa? Solen sken. Vi skrattade åt dem, dem som var så fjantiga. Kommer du ihåg? Vi skratta åt dom, för att dom var så besatta av sitt utseende. Av andras utseende. Men inom sin tid. Har vi blivit dom. Utan att egentligen veta varför. Utan att veta om det är dem eller oss själva vi gör det för. Utan att veta om vi vill eller inte.
Kommer du ihåg? Hur vi gick sida vid sida och diskuterade, vad dom gjorde fel. Och vi tyckte att vi var så himla mycket bättre. För att vi vågade vara oss själva.
Nu går jag ensam, gör samma fel som dom. Och utan att veta det. Blir jag sakta men säkert värre. Och det finns inget jag kan göra åt saken. Ödet är lagt. Och att jag inte tror på ödet, gör saken mycket värre.
Jag inbillar mig inte att nån ska förstå, eller ens orka läsa. Jag är inte ens säker på att jag själv förstår. Minns du, hur vi gick sida vid sida, och du lovade o alltid lyssna på mig?
Vart är du nu, när jag delar mina problem med min dator? Vart är du nu, när det enda jag behöver, är att hitta mig själv? Vart är du nu, när den enda jag behöver..
Är du.
Fattar ni hur jag känner mig?Fråga inte om det har hänt nåt. För det behöver det inte alltid ha gjort. Jag är sentimental bara. Det går i omgångar. Jag är inte särskilt poetisk, i några sammanhang. Så försök inte få melodi i det här. Jag är så jävla besviken på mig själv, på världen. Jag har gått runt och varit nån jag inte är, klätt mig som jag vill, men ändå inte.
Döljt min kropp och så mycket utav mitt ansikte som det går. För att jag skäms. Jag har alltid gjort det. Det handlar inte om dåligt självförtroende. Det har vi alla. Jag vet inte.
Jag skäms, och jag har gått runt o gömt mig. Men för vem egentligen? Vem fan är värd det? Vem fan går jag runt o låtsas för? Vet ni vad som riktigt suger? Att dag för dag, av vem som helst , nära vän eller bara bekant, få höra att det som du ser i spegeln och hatar, det stämmer faktist . Dem som du trodde va vänner, säger inte emot dig när du säger att du är tjock, tråkig, ful och äcklig, utan dom påpekar nya saker. Eller, saker som du försökt glömma. Känner du dig träffad? Hoppas du mår lika dåligt som jag då.
Det handlar inte om att.. jag känner mig dålig, eller mobbad eller vad fan alla nu än tror.
Det handlar bara om att jag inte förstår.. Jag förstår inte, varför man själv känner sig bättre, snyggare och smalare genom att påpeka att nån annan är sämre? Jag förstår inte varför man lägger ner mer tid på sitt utseende än något annat nu för tiden. Jag förstår inte varför man är uppdelad i grupper. eller varför folk dömmer en, baserat på vem man umgås med. Jag har snar skrivit en jävla historia. Historier och sagor ska vara samma sak. Har jag hört. Men.. en saga ska innehålla drömmar, som i slutet, alltid slår in. Det slutar alltid lyckligt. Men vad är egentligen ett lyckligt slut? Slutet är döden. Betyder det att man blir fri, att i nästa liv, är man lycklig? Få inte för er att jag har självmordstankar nu. Sånt sysslar jag inte med. Jag hatar o ta enklaste vägen ut. Måste alltid krångla till allt. Och just nu är jag inte säker på om det är bra eller dåligt. När vet man att man är lycklig? Och när man vet det, hur länge håller det? Vi har bara framtiden och lita på. Och våra drömmar. Men vad är det egentligen man drömmer om? Att hitta en kille att älska? Att hitta sin soulmate, som man utrycker det. Men tror ni helt seriöst att den som skapade jorden, människorna o allt annat, (nej jag är inte religiös!) satt o parade ihop folk? Så att alla skulle få sin soulmate? Knappast. Men vad vet jag. Jag är bara en femtonårig tjej, som sitter o skriver av sig lite för mycket. Som säkert ingen kommer läsa ändå.
Jag vet inte hur jag ska fortsätta, eller om jag ens ska fortsätta. Har så jävla många tankar, funderingar. Men.. jag vet inte. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting.
Kommer du ihåg vad vi sa? Solen sken. Vi skrattade åt dem, dem som var så fjantiga. Kommer du ihåg? Vi skratta åt dom, för att dom var så besatta av sitt utseende. Av andras utseende. Men inom sin tid. Har vi blivit dom. Utan att egentligen veta varför. Utan att veta om det är dem eller oss själva vi gör det för. Utan att veta om vi vill eller inte.
Kommer du ihåg? Hur vi gick sida vid sida och diskuterade, vad dom gjorde fel. Och vi tyckte att vi var så himla mycket bättre. För att vi vågade vara oss själva.
Nu går jag ensam, gör samma fel som dom. Och utan att veta det. Blir jag sakta men säkert värre. Och det finns inget jag kan göra åt saken. Ödet är lagt. Och att jag inte tror på ödet, gör saken mycket värre.
Jag inbillar mig inte att nån ska förstå, eller ens orka läsa. Jag är inte ens säker på att jag själv förstår. Minns du, hur vi gick sida vid sida, och du lovade o alltid lyssna på mig?
Vart är du nu, när jag delar mina problem med min dator? Vart är du nu, när det enda jag behöver, är att hitta mig själv? Vart är du nu, när den enda jag behöver..
Är du.
Comment the photo
Positiva saker med ava:
du har den bästa humorn EVER!
du bryr dig om andra =)
du har fina ögon =)
dina 4 smilegropar äger allt!
du är en väldigt stark person å världens bästa kompis :D <33
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/xduracellkanin/349835163/
Visa toppen
Show footer