Thursday 26 November 2009 photo 2/3
|
Jag orkar inte. Orkar inte era ursäkter. Orkar inte era förklaringar. Orkar inte era anledningar. Orkar inte faktumet att jag alltid är allas andraval.
Orkar inte att jag alltid misslyckas. Orkar inte mer. Orkar inte att bli dissad när jag faktiskt är mig själv. Orkar inte bli dissad när jag är någon annan.
Jag känner mig kraftigt nertrampad, som om någon fimpat mig, ungefär. Och just nu finns det bara en jag vill prata med, en jag vill skriva med, en jag vill vara med, och den personen finns inte där. Och nej, det är inte du, du har glömt mig, hittat någon annan, eller hittat tillbaka, ännu oklart vilket.
Ta det inte personligt, har jag nu fått höra. Men om det är mig dom dissar är det väl personligt i allra högsta grad? Bara för att jag inte ser ut som er? Bara för att jag inte pratar som ni? Bara för att mina föräldrar kommer från ett annat land? Ni tror väl inte på fullt allvar att jag kunde välja mina föräldrar? Jävligt lågt ska ni veta, även om ni inte vet vem jag är. Men det spelar ingen roll, ingen vet. Inte ens jag vet, egentligen. Trodde jag hade så himla stor koll på hur allt var, vem jag var. Men icke, jag vet ingenting. Jag har numera lärt mig att veta, det är inte alls överskattat. Det är det bästa. Hade jag vetat vem jag var, hade jag kunnat resa mig upp och klippa till er med självförtroende när ni fått mig o falla, jag hade kunnat sparka ner dig med ett par ord varje gång ni knäckt mig, jag hade kunnat torka tårarna och se er i ögonen varje gång ni sårat mig. Men jag kan inte, jag vet inte. Så jag ligger ensam kvar, med tårar i ögonen och en sårad själ. Som väntar på bättre tider. Kommer dom, någonsin?
Orkar inte att jag alltid misslyckas. Orkar inte mer. Orkar inte att bli dissad när jag faktiskt är mig själv. Orkar inte bli dissad när jag är någon annan.
Jag känner mig kraftigt nertrampad, som om någon fimpat mig, ungefär. Och just nu finns det bara en jag vill prata med, en jag vill skriva med, en jag vill vara med, och den personen finns inte där. Och nej, det är inte du, du har glömt mig, hittat någon annan, eller hittat tillbaka, ännu oklart vilket.
Ta det inte personligt, har jag nu fått höra. Men om det är mig dom dissar är det väl personligt i allra högsta grad? Bara för att jag inte ser ut som er? Bara för att jag inte pratar som ni? Bara för att mina föräldrar kommer från ett annat land? Ni tror väl inte på fullt allvar att jag kunde välja mina föräldrar? Jävligt lågt ska ni veta, även om ni inte vet vem jag är. Men det spelar ingen roll, ingen vet. Inte ens jag vet, egentligen. Trodde jag hade så himla stor koll på hur allt var, vem jag var. Men icke, jag vet ingenting. Jag har numera lärt mig att veta, det är inte alls överskattat. Det är det bästa. Hade jag vetat vem jag var, hade jag kunnat resa mig upp och klippa till er med självförtroende när ni fått mig o falla, jag hade kunnat sparka ner dig med ett par ord varje gång ni knäckt mig, jag hade kunnat torka tårarna och se er i ögonen varje gång ni sårat mig. Men jag kan inte, jag vet inte. Så jag ligger ensam kvar, med tårar i ögonen och en sårad själ. Som väntar på bättre tider. Kommer dom, någonsin?
Comment the photo
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/xduracellkanin/427037497/